Nyårslöftets sociologi: lagbrottets njutning

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten; mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö…” Det är en väletablerad tradition att låta Alfred Tennysons Nyårsklockan reciteras från Skansen vid nyårsnattens tolvslag. Det nya rings in och det gamla rings ut ”i årets första, skälvande minut”. Att röra sig från gammalt till nytt, från dåtid till framtid är för många förknippat med ett hopp om förändring. Sällan går det att skåda reklam för rökavvänjningsprodukter och allehanda dietmetoder som under årets sista dagar. Det är ett välkänt faktum att det med inringningen av det nya året avges löften på kors och tvärs. I ruset av bubblande vin och i takt med nyårsraketernas smattrande hävdas med bestämdhet att ett nytt liv ska börja. Kanske är det inte särskilt märkvärdigt med tanke på att månaden Januari har fått sitt namn efter guden Janus som i romersk mytologi avbildas med två spegelvända ansikten; ett med blicken mot framtiden och ett annat som blickar tillbaka på det förflutna. När det kommer till nyårslöften tycks detta janusansikte vara ett minne blott med tanke på att vi hellre blickar mot framtiden än skådar det förflutna och de brutna nyårslöften som där ligger på hög.  Läs vidare »