En naken slank man med en glödande cigarett i mungipan och en halvt erigerad penis i sin hand stirrar lystet in i kameran. Tittar han på andra som låter kabla ut bilder av sina nakna kroppar eller granskar han alla de anonyma alias som betraktar honom? Läser han kanske uppmaningar och utrop från de hundratals åskådare som har valt att besöka just hans privata rum? Jag befinner mig på fältarbete i en del av webben som idag ofta tycks vara vara bortglömd i den offentliga (och överdrivet städade) diskussionen: den där porr och köttsliga lustar fortfarande frodas. Läs vidare »
I analysfloden kring Anders Behring Breivik fastnade jag tidigt för Beate Grimsrud i radions Studio Ett några dagar efter attentatet. Breivik har ”grillat sig själv i åratal för att klara av det här” sade hon. Det tror jag är klokt sagt, klokare än mycket som sagts därefter. Läs vidare »
Förra veckan tillbringade jag i Barcelona för att delta i The 5th International Conference on Weblogs and Social Media. Innan avresa var mina förväntningar ganska höga eftersom konferensen hävdades erbjuda ett unikt tillfälle för forskare från såväl tekniskt orienterade discipliner som samhällsvetenskapliga sådana att utbyta erfarenheter och ta del av kreativa sammandrabbningar. Jag såg framför mig hur spännande diskussioner skulle uppstå om spänningen mellan teknologi och det sociala, om systemutveckling och vardaglig användning och om hur vi ska förstå det faktum att en mängd sociala relationer i dag medieras genom olika slags tekniska konstruktioner. Läs vidare »
Med jämna mellanrum läser jag bloggar såsom Mashable, SocialTimes och TechCrunch för att hålla mig någorlunda uppdaterad om trender inom teknik och medier. För någon dag sedan läste jag en text där Jennifer Van Grove diskuterar Katango, en ny iPhone-app som möjliggör ”group and private messaging /…/ that automatically groups together your contacts by life stage or activity”. I texten talas det lyriskt om hur appen bygger på en algoritm som gör det möjligt att kategorisera kontakter och relationer efter sociala interaktioner som tidigare har ägt rum. På sätt och vis kan därför den här tjänsten, i likhet med många andra av sitt slag, förstås som en mekanism som övertar grundläggande sociala funktioner i människans liv. Läs vidare »
Sedan jag stickade mina första centimeter i den bruna manchestersoffan i Finspång i början av 80-talet har innebörden av stickning och handarbete förändrats. Det som då var en vardagssyssla har via ”totalt ute” gått till att nu vara ett uttryck för såväl för ”förfiiining” som politiskt motstånd. När jag var liten stickade min mamma jämt, liksom min farmor och faster. Ute i solen, framför TV:n, på tåget växte det fram tröjor, strumpor, västar och vantar i deras respektive stilar och design. Därtill kom virkade gardiner, broderade dukar och annat smått och gått. De hade alltid något projekt på gång. Själv virkade jag kulpåsar som jag sålde till mina klasskompisar för fem kronor styck, och otaliga grytlappar. Trettio år senare har jag äntligen lärt mig att sticka strumphälar (hurra!) och går och känner på garnerna i garnaffären och drömmer om framtida kreationer. Läs vidare »
Ett av Sveriges största och kanske enda genrebidrag till världslitteraturen är 1900-talets arbetarlitteratur. Denna genre skapades av de så kallade ”proletärfärfattarna” som debuterade under 1900-talets första hälft (t.ex. Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson numer kan vi läsa t.ex. Christain Lundberg och Elsie Johansson). Visserligen är proletärförfattare en problematisk term och många som ryms under begreppet vill inte inordnas däri, man vill helt enkelt inte bli benämnd som någon särart bland författarkollegor. Proletärförfattare var och är förstås riktiga författare och varför då bli förknippade med en social position och ett kollektiv baserat på klasstillhörighet. Men det visade sig att det fanns ett intresse för berättelser från just denna sociala position och om detta kollektivs projekt. Dessa erfarenheter av folkhemmet var unika, viktiga och hade aldrig förr beskrivits. Läs vidare »
För några år sedan såg jag Morgan Spurlocks film Super size me som på ett fascinerande sätt visade på farorna med det som McDonalds presenterar som mat men som i verkligheten tycks vara produkter som inte ens hungriga (om än helt ideologiskt okänsliga) mikroorganismer vill tugga i sig. Inspirerad av den här filmen lät Christer Olsson genomföra ett experiment där han studerade vad som hände med ett Happy Meal som fick stå för sig själv i ett år. Trots att den så klart har tilldragit sig några skavanker efter ett år i ”livet” är denna ”maträtt” fortfarande så gott som intakt. Vad detta exempel pekar på är just att McDonalds tillhandahåller någon form av produkter vars värde som mänsklig föda är knappt och som har en förmåga att helt enkelt vägra gå ur tiden. På ett liknande sätt talas det med jämna mellanrum om hur Facebook och andra sociala medier på ett eller annat sätt omformar och lagrar sociala skeenden. Personlig information och sociala interaktioner blir där inte längre knutna till ett ”här och nu” utan förevigas i databaser där relationer mellan individer, handlingar och platser sammankopplas. På samma gång tycks det vara fallet att den kommunikation som slussas genom Facebooks olika kanaler är reglerad till såväl sin form som sitt innehåll. Är det möjligt att föreställa sig Facebook som ett slags social snabbmatsrestaurang där socialiteten skalas ned till hastiga mekanismer och där det som en gång utgjorde det sociala samspelets innehåll aldrig, likt ovan nämnda Happy Meal, tycks försvinna?
Men, hur kan du intervjua barn? Ska man inte undvika det? Barn ljuger ju så mycket.
När jag berättar om mitt pågående forskningsprojekt, där jag tar utgångspunkt i barns berättelser om omsorg, möts jag ofta av reaktioner av just denna typ, inte sällan från kollegor eller andra väl insatta i samhällsvetenskaplig kvalitativ forskning. Det har fått mig att fundera över bilden av barnet i samhället idag, liksom hur detta påverkar forskningen och den kunskap vi producerar. Läs vidare »
Oh, min kropp, gör mig till en människa som alltid ställer frågor! /Franz Fanon, 1971
Det är första föreläsningen på sociologikursen. Studenterna tittar på mig. Några ser ut som levande frågetecken och undrar hur i helsike de någonsin ska förstå något. Andra rynkar på näsan och har ”flum!” skrivet över hela ansiktet. Vad spelar det för roll vad olika gubbar har sagt om symboler, klassamhället och den ökad reflexivitet hos den moderna människan!? Varför ska man lära sig att det finns något som heter emotionellt arbete?! Hade jag inte kunnat välja en vettigare utbildning?! Vad blir man om man studerar sån’t här?! Någon enstaka student verkar förstå vad jag pratar om. Läs vidare »
Jag har länge varit förtjust i etnometodologi, denna sociologins subversiva trickster som tycks göra allting fel. Få verkar dela min inställning. Etnometodologi betraktas som inåtvänt, kryptiskt, bagatellartat, intetsägande och lönlöst.
Och vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. Etnometodologin ställer inte upp några hypoteser som kan testas, den formulerar ingen behändig begreppsapparat, ingen metod i stil med ”gör först A, sedan B och därefter C”, ingen teori i stil med ”samhället består av…” och det är svårt att förstå vad den har kommit fram till. Läs vidare »