I det märkliga verket Sartor Resartus (1834) bjuder den britttiske poeten Thomas Carlyle på en suggestiv berättelse om vad som på ytan tycks vara en fråga om dräkthistoria. I boken fastslår den fiktiva karaktären Diogenes Teufelsdrockh, professor i allmänna ting, att ”society is founded upon cloth” och att textilier därmed bör betraktas som fundamentalt viktiga för de processer varigenom samhället bärs upp och hålls vid liv. När denna finurliga formulering läses med ett visst mått av allvar väcks en rad frågor om vilken plats och betydelse som kläder ska tillskrivas i det sociologiska tänkandet. Inom stora delar av sociologin tas det närmast för självklart att sociala relationer, interaktioner och utbyten är betydelsefulla för de sätt på vilka individer formar sina ”jag” men sällan ställs frågan om i vilken mån dessa relationer upprättas och vidmakthålls med kroppar som inte bara utgör kuggar i ett socialt maskineri utan som i allra högsta grad är draperade i textilier av olika slag. Läs vidare »
”Umgås bara med de i släkten du gillar!” Denna uppmaning yttras ibland av en äldre släkting till mig, i tal till brudparet under bröllopsfester. Ett modigt tema för ett bröllopstal måste man säga. Bröllop är en manifestation för sammanhållande och länkande, av två individer och av två släkter, då de flesta helst bara vill tänka på det vackra och fina, på rosaskimrande bilder av glada och uppslupna familjemiddagar… Att då offentligt våga peka på det faktum att familje- och släktband ibland innebär tvingande och känslomässigt jobbiga (rent ut sagt urjobbiga) umgängen är minst sagt radikalt. Men det är också befriande (tycker i alla fall jag) att få höra att det finns en möjlig väg ut: du behöver faktiskt inte umgås med de du inte gillar. Men hur enkelt är det egentligen att välja bort familje- och släktrelationer? Läs vidare »
Om en kontakt formeras över t.ex. twitter, telefon eller i kaffekön på X2000 verkar inte vara relevant. Det verkar som att vi inte bryr oss om var den sociala interaktionen äger rum. Under den senaste tiden har jag utfört ett antal intervjuer med egenföretagare, i syfte att undersöka relationen mellan varumärke och privat identitet i deras användning av sociala medier. Under dessa intervjuer har ett antal trender framkommit som dominerande. En av dem är att mediet, och framför allt dess eventuella digitalitet, ignoreras. Å ena sidan kan detta betraktas som att samhället går i en postdigital riktning, å andra sidan kan det betraktas som den raka motsatsen. Oavsett visar det på att det är dags att börja avskaffa suffixen på ”Web” och börja betrakta internet som kultur- och samhällsintegrerat. Läs vidare »
För drygt ett år sedan lanserade Facebook tjänsten Stories för att fira det faktum att 500 miljoner personer hade anslutit sig till detta hastigt växande nätverk. Genom ett enkelt gränssnitt erbjöds användare att dela med sig av sina erfarenheter av Facebook och sedan dess har tusentals berättelser lagrats och delats bland vänner och bekanta. För en tid sedan samlade jag in några tusen av dessa berättelser som en del av mitt pågående forskningsprojekt och redan vid en första kontakt med detta omfattande empiriska material står det klart att en hittills outforskad aspekt av Facebook utgör ett viktigt tema, nämligen dess möjlighet att låta användaren återupptäcka sitt förflutna.
Mannen på scenen presenterar sig som Mark Zuckerberg och har något uppenbart galet i sin blick när han öppnar upp konferensen F8. Vi ska förändra universum, säger han och klargör att den autentiska identiteten numera står i centrum. En större öppenhet är att vänta och den delningskultur som ofta förknippas med Facebook är ingenting mot vad som komma skall. Det visar sig snabbt att mannen på scenen egentligen är komikern Andy Samberg och när den riktige Zuckerberg stegar in på scenen är det som om vi har har att göra med ett förkroppsligande av de omvandlingar som nätet har genomgått under senare år: från lekfull fejk till allvar och autenticitet.
”Hon behöver få hjälp att sätta ord på sina känslor”. Det var utvecklingssamtal på dagis för en tid sedan och jag och partnern uppmanades av de välvilliga pedagogerna att prata mer om känslor med vår 3-åring. Det skulle underlätta för henne menade man, hjälpa henne att hantera de ganska frekventa vredesutbrotten. Så klart handlade det inte bara om att underlätta för henne, utan också om att underlätta för oss vuxna som finns runt om kring henne. Vredesutbrott är rätt jobbiga som alla vet. Läs vidare »
För c:a två månader sedan fick jag ett mail med en inbjudan till Google+ (G+). Utan att egentligen veta vad det gick ut på kopplade jag samman mitt Gmail-konto med G+. Den här texten kommer behandla övergången mellan två sociala medier, eller sociala nätverksplatser, min översättning av danah boyds begrepp ”social network sites”. Likaså handlar det om att ta ställning mellan två av internets giganter, Google och Facebook (FB), samt hur olika syn på digital socialitet, relationer och aktörer kan komma att avgöra vem som använder vilken social nätverksplats i framtiden, och varför den används.
I analysfloden kring Anders Behring Breivik fastnade jag tidigt för Beate Grimsrud i radions Studio Ett några dagar efter attentatet. Breivik har ”grillat sig själv i åratal för att klara av det här” sade hon. Det tror jag är klokt sagt, klokare än mycket som sagts därefter. Läs vidare »
Med jämna mellanrum läser jag bloggar såsom Mashable, SocialTimes och TechCrunch för att hålla mig någorlunda uppdaterad om trender inom teknik och medier. För någon dag sedan läste jag en text där Jennifer Van Grove diskuterar Katango, en ny iPhone-app som möjliggör ”group and private messaging /…/ that automatically groups together your contacts by life stage or activity”. I texten talas det lyriskt om hur appen bygger på en algoritm som gör det möjligt att kategorisera kontakter och relationer efter sociala interaktioner som tidigare har ägt rum. På sätt och vis kan därför den här tjänsten, i likhet med många andra av sitt slag, förstås som en mekanism som övertar grundläggande sociala funktioner i människans liv. Läs vidare »
För några år sedan såg jag Morgan Spurlocks film Super size me som på ett fascinerande sätt visade på farorna med det som McDonalds presenterar som mat men som i verkligheten tycks vara produkter som inte ens hungriga (om än helt ideologiskt okänsliga) mikroorganismer vill tugga i sig. Inspirerad av den här filmen lät Christer Olsson genomföra ett experiment där han studerade vad som hände med ett Happy Meal som fick stå för sig själv i ett år. Trots att den så klart har tilldragit sig några skavanker efter ett år i ”livet” är denna ”maträtt” fortfarande så gott som intakt. Vad detta exempel pekar på är just att McDonalds tillhandahåller någon form av produkter vars värde som mänsklig föda är knappt och som har en förmåga att helt enkelt vägra gå ur tiden. På ett liknande sätt talas det med jämna mellanrum om hur Facebook och andra sociala medier på ett eller annat sätt omformar och lagrar sociala skeenden. Personlig information och sociala interaktioner blir där inte längre knutna till ett ”här och nu” utan förevigas i databaser där relationer mellan individer, handlingar och platser sammankopplas. På samma gång tycks det vara fallet att den kommunikation som slussas genom Facebooks olika kanaler är reglerad till såväl sin form som sitt innehåll. Är det möjligt att föreställa sig Facebook som ett slags social snabbmatsrestaurang där socialiteten skalas ned till hastiga mekanismer och där det som en gång utgjorde det sociala samspelets innehåll aldrig, likt ovan nämnda Happy Meal, tycks försvinna?
- 1
- 2