Den bevarande hacktivismens politiska sociologi

Hacktivists of the Pirate Bay

Jag hör ofta att internet måste ”bevaras”, eller ”återföras till vad det en gång var”: ett utrymme för vissa s.k. ”early adopters” och ”power users”, där de i egenskap av teknikintresserade och teknikkunniga kunde sätta upp spelreglerna själva. Detta började, något tillspetsat, hotas när den ”vanlige” och den ”ointresserade” användaren tog plats på internet – och storföretagen följde efter i hopp om ekonomisk vinst.

Den tyske filosofen och sociologen Theodor W. Adorno tyckte mycket illa om populärkulturen. Hans kritik grundar sig framför allt i uppfattningen att kulturindustrin, dvs. den massproduktion av kultur som t.ex. Hollywood ligger bakom, indoktrinerar de vanliga människorna i kapitalismens ideologi: att se materiella och kvantitativt mätbara ting och konservativa sociala strukturer som vägen till lycka. Adornos ambitioner låg snarast inom den Marxistiskt elitistiska skolan, som menade att alla medborgare borde ges möjlighet till bildning (kanske till och med tvingas till den) för att kunna ta del av den finare och mer sofistikerade kulturen. Adorno menade också att den kulturens syfte inte var att hämma klasskampen – utan att ge arbetaren möjlighet att medvetandegöra sig och slå sig fria från sina bojor.

I dagens bevarande hacktivism finns en liknande trend – om än enögd. Vanliga användare framställs ofta som ”okunniga” och ”ointresserade”. De ”förstår inte hur mycket av sitt privatliv de lämnar ut” och i de fallen de gör det så ”bryr de sig inte”. De saknar, i likhet med Adornos uppfattning ovan, den bildning, i form av tekniskt kunnande, som möjliggör att ta del av internet som ett fritt rike. De hotar de bevarande hacktivisterna – genom att gå med på att lämna ut sin privata information mot att andra gör jobbet åt dem. Dessa ”vanliga användares” okunskap och naivitet anses av de bevarande hacktivisterna ge upphov till katastrofala regleringar av internet, eftersom de inte ”vet att göra motstånd”.

Skillnaden mot Adorno är att han inte såg ”arbetaren”, som på internet blir den vanlige användaren, som förlorad och aktivt avståndstagande. Arbetaren kunde medvetandegöras. Den bevarande hacktivismen förmedlar (kanske utan den intentitionen) budskapet att: den vanlige användaren vaken vill eller kan ha den frihet som internet en gång erbjöd – av egen kraft. Därför är den vanligen användaren en soldat i motståndarens armé.

En annan sociolog, som ägnat sig åt demokratiseringen av kulturen, är Karl Mannheim. Han betraktade kulturens demokratisering som en process med syfte att omdana samhällsstrukturerna (inte bara inom politiken). Han skriver

It is in politics as in culture at large: democracy does not imply that there are no élites – it rather implies a certain specific principle of élite formation. (1956:176)

I det tidiga internets historia var det tekniskt kunnande på individnivå som i hög utsträckning definierade vilka som tillhörde eliten. Tekniskt kunnande var helt enkelt den kapitalform som definierade starka från svagare – inte långt ifrån djungelns lag.

Ett samhällsområde som dock aldrig framställs som demokratiserat i någon vidare mån av Mannheim är ekonomin. Det har fått konsekvensen att just den ekonomiska hierarkin fått stå som måttstock för de nya eliter som uppstått inom kultur och politik. Det är i kritiken av det här som den bevarande Hacktivismen har sin styrka. Idag är företag som Facebook, Microsoft och Google några av de organisationer som omsätter mest pengar i hela världen. Likaså ges lobbyorganisationer som RIAA stor makt att utforma politiska beslut om internet.

Kapitalets intåg på internet har således omdanat eliten på internet. Tidigare var det kapitalformen teknisk kunskap det som definierade eliten på internet. Nu är det kapitalformen pengar som definierar eliten. De bevarande hacktivisterna kritiserar denna ”nya ordning” eftersom de erfar att företagen och dess lobbyorganisationer fråntar dem makten – men också att de behandlar användare – oberoende av deras teknikkunskaps-kapital – som  enbart en väg till att tjäna pengar, utan hänsyn till hacktivisternas behov och de potentiella möjligheter som ligger utanför ett sådant spektrum. Omdaningen kan dock knappast sägas ha varit demokratisk – eftersom alla användare inte är lika inför systemet och majoriteten varken kan undfly exploateringen genom tekniskt kunnande eller få inflytande genom ekonomiskt kapital.

Det finns därför två delar av den bevarande hacktivismens politiska sociologi som jag vill hålla isär. Å ena sidan har den en starkt konservativ bevarandeideologi. Konsekvensen av den är att internet anpassas efter de upplevda behov av integritet och individanpassning som de bevarande hacktivisterna upplevde i internets barndom – och som de internaliserat i sin livsföring och livsstil. De gynnas helt enkelt av en individualistisk djungelns lag – precis som den starke individen alltid har gjort. Den livsstilen kan dock knappast sägas vara allmän eller regel bland internets användare – och är därför odemokratisk. Likaså kan man fråga sig om alla kan vara ”the fittest”, på ett individuellt plan. På så sätt lyckas teknologisk radikala grupper och individer förespråka en socialt konservativ ordning – den starkes rätt.

Å andra sidan lyckas den bevarande hacktivismen kanske bättre än någon annan rörelse att uppmärksamma vilka intressen som tar över istället – den ekonomiska elit elit som tar över efter teknikeliten för att använda Mannheims perspektiv. Det är i stor utsträckning den ekonomiska eliten, omnämnd ovan. Dessa vill kunna säkerställa vinst (vilket knappast kan anses vara något radikalt), och därför vill de ha rätt att inhämta så mycket information som möjligt om internetanvändarna. RIAA, för att kunna styra kultur- och mediamarknaden, och Facebook, för att kunna skräddarsy reklam.

Slutligen frågar jag då: var tar den vanliga användaren vägen? Den som å ena sidan varken gynnas eller har behov av en extremt stark personlig frihet på internet – utan gärna ger upp viss personlig information i utbyte mot vissa tjänster (eftersom den saknar kunskapskapitalet och intressekapitalet att skapa dem själva). Som tycker att Facebook är något bra, men skulle kunna få så mycket mer för all den information som denne tillhandahåller bolaget, om den kunde utöva makt mot Facebook – utan att lämna nätverket. Vem – om någon – är det egentligen som för den vanliga användarens kamp – och vilken social rörelse skulle kunna göra det?

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Nils Ivar Tenmann Mar 12, 2012 vid 15:27 #

    Inget tvivel här om att det på sätt och vis rimmar med min erfarenhet, (det du skriver om, vad jag ur mitt perspektiv, vill kalla en generell, sekteristisk elitism inom hela vetenskapssamfundet), av diskussionen med några elektroniktekniker, civilingenjörer och en om inte ”sociolog” så faktisk inte alls så sociologiskt bortkommen student, alla i viss mån individuellt märkbart olika representanter för piratpartiet.

    Men det är långt ifrån så entydigt som du vill påskina generellt och retoriskt positionerar dig inom humanvetande elitens elitisktiska förhållande till naturvetenskaparna och till råge på detta sociologiskt svulstiga anspråk på att vara talesman för oss ”vanliga”.

    Min position är varken akademikerns eller den ”vanliga människans”, utan den osedvanlige takplåtslagarens intellektuellt autodidaktiska och retoriskt osedvanligt tvärvetenskapspolitiska reflektion över det samhälle och den samtid jag befinner mig i och med som numera pensionär.

    Sedan Marx’ humanvetenskapliga försök att vidareföra Aristoteles’ inledning till en grundläggning av det civila, icke militäriskt hierarkiskt varande väldena, gick in i väggen som olika ”marxismteknonologier” och borgerlighetens teknokratiskt statsaffirmativa politiska ekonomi, rättsfilosofi, statsvetenskap och sociologi vunnit hegmoni, har knappast något kunskapande inom det humanvetenskapliga fältet kommit civilsamhällets utveckling till ett samvälde av ovälden till del.

    Det är fortfarande så att produktivkrafterna naturvetenskapligt och tekniskt utvecklar möjlighetsbetingelser, trots det kapitalistiska produktionsförhållandenas kommunikativa begränsning av dets demokratiska överskridande. Men under tiden som humaniora och samhällsvetenskapen i någon mån grundvetenskapat har den senare som följd av det statliga avnämartrycket huvudsakligen kommit att integreras som just de kapitalistiska produktionsförhållandenas kommunikativa hinder för den politisk demokratiska utvecklingen av de möjlighet naturvetenskapen skapat och som sociolog sitter man i det tunnaste av glashusen och kastar sten på människorna, istället för staten, om man ger sken av att inte vara teknokrat och elitist som vilken annan ”expert” som helst från det statsideologiskt hierarkiskt akademiska fältet.

    Lydnad är militärt, olydnad civilt.

    • Nils Ivar Tenmann Mar 13, 2012 vid 19:45 #

      Ett par förtydligande kan vara nämnvärt, från den ”osedvanlige plåtisens autodidaktiska” horisont, angående ”sakens” dubbellhet i förändringens och den kunskapande handlingens retoriskt processande med händelsernas handlingar och processmateria…

      Samarbetsdynamik AB, ett lika intressant vetenskapsteoretiserande som socialpsykologiserande företag och ekonomiskt drivet som AB. Byterman ut AB mot .se kan man finna att de även driver Ödalens Forskarby http://www.forskarbyn.se som ekonomisk förening. Är detta inte bekant bör man göra sig det för att få lite bättre retoriskt perspektiv på vetenskapandets och sociologiserandets umgänge med gott folks göromål.

      Som om jag sagt det själv som en grundbult – kan man under rubriken ”Grundbultar” finna en reflektion över en högst vanlig sociologiskt undersökning och sammanställning av attityder med artikelrubriken – ”Värderingar sitter inte i huvudet utan i språkbruket.”

      Tänkvärt språkbruk, om jag så får uttrycka det. Jag lade in vissa förhoppningar när några av mina mest betydelsefulla vänner började tala Bourdieuska, att ett brott med vetanderegimen skulle komma bli följden, men ack vad vi med vanlig doxa politiskt bedrogs. Ett élitistiskt språkbruk skapade en inomsociologisk sekterism i stället för en självkritisk utåtriktad handlingsplan. Ett tydligt exempel på att ”vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter”. Vägen, dvs språkbruket, blev ganska lätt accepterat av statsapparatens ideologiska vetanderegim som elitisktiskt koketterande internvetenskap utan tillgång till en öppning mot civilisationen.

      För att inte såra mina vänner Donald, Mikael och Barbro alltför mycket tillmäter jag dock deras arbete ett, kanske nödvändigt, grundvetenskapande och förvetenskapligt värde.

      Och Jonas, märk väl, trots alla anmärkningar som inte heller förmår helt skilja ”sak från person”, jag finner ditt inlägg, som Anders säger, ”mycket intressant”. Det torde i alla fall framgå att jag bryr mig. Den Bourdieuska rotvälskan till trots.

      På min doxianska översättes uttrycken ”kunskapskapitalet” och ”intressekapitalet” (som vi olika vanligt dödliga i din text förutsätts inte ha… tillgång till) med orden ”förmåga” och ”förmögenhet”. Anspråket blir naturligtvis då, att ”förmåga” har vi alla och hur och till vad vi kunskapar vår förmågas olika ”begåvningar” till det vi kan bli ”förmögna” till, hänger dialektiskt samman med uttryck som ”det givna”, ”natur”, ”betingelser”, ”medel”, ”verktyg”, ”kultur”, ”behov”, ” begär”, ”vilja”, ”intressen”, ”värden”, ”önskningar”, ”hopp”, ”tro”, ”lust”, ”kärlek” och ”frihet” som ”tvånget” att ”välja” eller ”icke” valet, utan bara hålla tyst, trotsigt bara totalt ”vägra” språkas vid dia logos, vilket även det retoriskt är tecken på en handling i social mening; retoriskt betraktat och härmed beskrivet.

      Förmågan att dia logs göra oss till… för varandra och därigenom förmögna till både ”ont & gott”, ”sant & falskt”, ”rätt & riktigt”, ”subjekt & objekt”, ”tingsligt & andligt”, ”producenter & konsumenter”, ”bruksvärdiga & bytesvärdiga”, ”arbetare & företagare”, ”borgare & socialister”, ”vi och dom”, ”militäriska & civila”… det samtalar och strider vi om och det hör naturligtvis samman med hur pass vi begåvar varandra individuellt med olika förutsättningar att adla vår förmåga till en personlig och social förmögenhet. Men förmågan den är given om än genealogiskt olika och det är bara ett mått på vår sociala och tekniska förmögenhet huruvida blinda, döva, stumma, dysfasiskt och autistiskt begåvade innanförskapas i vår teckentillvaros
      språkbrukande gemenssamhet.

      Själv är jag begåvad med dyslexi och hade säkert mått bättre idag om pedagogerna kallats ”pedagoger” i stället för den auktoritärt militäranstrukna beteckningen ”lärare”. Lära ut kan ingen göra, men alla kan lära sig. Det vet ganska snart det lilla barnet med talets gåva, att börja tala om med orden, så att säga; ”kan själv”!

      Men att det skulle ta ända till datorernas tid innan det stod helt klart för den vuxna världen att fatta, att här har vi ett språkrör som kan kommat förverkliga meningen i och med ”individuell undervisning”, det hade jag ingen aning om… då jag i andra klass skrek ”djävla kärring”, lämnade salen och i sinom tid blev, vad jag då trodde, ”marxist”.

      Som lånat av orden sin färg fallera, förefaller jag som en gång socialist kanske inte längre lika trovärdig. Men Marx lär inte heller varit ”marxist”, varför borgare eller socialist inte heller bär någon grundläggande skillnad vad etatismen gäller. Hade jag varit i Marx’ kläder skulle jag ha sagt: – ”Man behöver inte vara en efterföljare för att man är en fortsättare.”

      Leve en å annan sociolog å civilingenjör! Leve alla användare, ansiktsböcker, blogs å hacktivister! Leve:

  2. Anders Mar 12, 2012 vid 21:51 #

    Mycket intressant.

    Är den inte en _del_ av den värld du kallar hacktivism som håller på med just den kampen?
    Tycker mig stöta på de som för ett kortåg likt Adornos, för att utbilda de vanliga människorna, lika ofta som jag stöter på de som hävdar att de vanliga användare är som ”okunniga” och ”ointresserade”. De först nämnda hävdar att det kapital de besitter är gratis. Att tidigare kulturella måttstockar har alltid kostat, maten, kläderna, musiker osv. De som vägrar att tror att det finns någon ”fittest” för att lära sig teknik och med andra ord har alla möjlighet att skaffa sig ett kapital, så länge de har en dator. De som ser fördelar med facebook men också faror, och vill hjälpa alla.

    Angående Adorno skulle jag gärna överföra hans kritik av populärmusik till de mer strömlinjeformade internetflödena, att det är strukturen på innehållet som är en del av problemet. Att allt stötande är borta, att informationen följer ett mönster. Får jag bara ett kort stycke mitt facebook flöde en dag jag förutsätta resten av innehållet den dagen. Medan då det vildvuxna internet utanför kan innehålla vad som helst och kräver mera vakenhet och skärpa för att följa en dag. Så som Adorno menar att den klassiska musiken, som han högaktar så, kräver och därmed innebär en större medvetenhet hos människan.

    Med det sagt så behöver jag facebook för att orka.

    • Jonas Bååth Mar 13, 2012 vid 14:40 #

      Att använda Adorno (och även andra ur Frankfurtskolan) för att förstå nätkulturen är minst sagt intressant. Jag valde just begreppet ”bevarande hacktivism” för att inte klumpa ihop alla hacktivister i en grupp. Du nämner strömlinjeformningen av Facebookflöden, vilket är mycket intressant. Många har kritiserat den filterbubbla som Facebooks system genererar, så att information som frångår den du brukar ta in sållas bort. Det går i min mening mycket i linje med Adornos kritik av populärkulturen. Likaså att kulturkonsumtionen på Facebook precis som (kapitalets) populärkultur i mångt och mycket är ett arbete i sig som ökar den kapitalistiska hegemonin, då syftet med att använda Facebook ju är (från Facebooks sida) att skörda information och rikta reklam mot användaren. Med det inte sagt att det kan finnas andra värden för användaren, eller populärkulturkonsumenten, som Adornos teorier missar – då hans teori syftar till att förstå populärkulturen på en övergripande nivå i det modernistiska samhället i USA (i stort).

      Precis som du säger så anser också många (eg. oavsett sida i din dikotomi) att teknikkunskapskapitalet är gratis och lättillgängligt. Man får väl närmast kalla det för en form av falsk medvetenhet som blundar för all den fritid under ungdomsåren som många av dessa lagt på programmering, nätverksbyggande, webdesign m.m. Det kan ju lätt jämföras med någon som lagt motsvarande tid på att spela musikinstrument. Jag tror att vi idag tar för lätt på att något skulle vara gratis bara för att det inte innebär en direkt ekonomisk transaktion.

      Självklart finns det de som vill göra något för vanliga användare också – jag ser bara inte var de befinner sig i debatten. Ett bra exempel är linuxprojektet Ubuntu, som gjort analysen att mer avancerade linuxdistributioner, som t.ex. Gentoo, inte är anpassade för normalanvändare utan för en liten specialintresserad elit. Därför vill de tillhandahålla en lättanvänd version som inte skiljer sig för mycket från windows och mac os i användningen.

      • Nils Ivar Tenmann Mar 13, 2012 vid 23:29 #

        Jonas, du får nog vända dig utanför ”debatten” och sätta på dig retorikens tvärvetenskapliga glasögon i stället för de sociologiska för att se, inte längre än näsan räcker, utan just själva näsan glasögonen sitter på.

        Och, du, med retoriken kan du delta i det samtal du inte ser sociologiskt. forskarbyn har jag nämnt och retorikkollegiet.se pratar klokskap en hel del om vad som är på gång vad gäller framtidens användarvänliga planekonomi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>