Mat med klass

mat-klass

När disputationen var slut och Terese Anving – författare till Måltidens paradoxer – hade fått sin ytterst välförtjänta titel var jag nästan ledig för dagen. Det var fredag och vår i luften. Jag var fri att tänka på annat än mat, klass och kön.

Det hjälpte inte. Särskilt mat och klass bet sig fast, av någon anledning. (Jag tycker det är ett fint betyg för en avhandling.) Eller rättare sagt: anledningar.

Jag minns när jag var liten och inbjuden hos grannen. Vi fick ugnsstekta kycklingvingar med klyftpotatis och därefter hembakad kladdkaka – ljuvligt (och barnanpassat). Det var en världsvan chefsfamilj med känsla för livets guldkant som ju även barn borde ha rätt till.

Hemma fick vi sirapsbröd med ost och prickig korv, möjligen även ägg och kaviar. Till vardags hade vi aldrig lagad mat. Uppväxten bestod av fil och smörgåsar.

Undantaget var helgerna men det blev då bara en lagad måltid per dag. Kålgryta kanske, eller fläskkotlett och potatis. Till efterrätt en färdigköpt mums-mums, en skål konserverad frukt eller glassbåt.

Jag minns hur jag som familjebefriad student började bjuda på middagar. Indiska grytor, engelska ölsorter, snittar och komplicerade sallader. Vilken energi det fanns att hämta i alla fantastiska kokböcker! Som jag njöt av att själv ta kontroll över maten.

Mina föräldrar är från lantlig arbetarklass. De tog med sig vissa vanor därifrån, fryste fast dem: leverpastej, sylta, prinskorv, bröd, en persiljekvist, kaffe. Mormor lagade fantastisk husmanskost men mamma lönearbetade och avskydde stekos och ville nog helst bara ha det rent i köket. Pappa höll sig till gräsklipparen och garaget även om han diskade, torkade och plockade. I chefsfamiljen, däremot, stod chefen gärna själv vid grytorna, om han hade tid. När jag som liten fick besöka den matkultur – hos vänner, på restauranger eller utomlands – som jag idag är van vid blev jag salig. En viltgryta – långkok och färska örtkryddor – och cider till barnen!

Och idag: medelålderns märkliga balanspunkt. Jag kan inte återvända till sirapsbröd med prickig korv. Avsmaken har nästintill helt förkroppsligats, distinktionen har gonat in sig i habitus. Möjligen kan jag äta min barndoms huvudkost som reservmat. Våra mellanmål idag liknar faktiskt min barndoms kvällsmat.

Men jag kan inte heller helt anamma medelklassens febriga matintresse. Det ständiga pratet om viner och såser, benämnandet, smaktävlandet, det sofistikerade recenserandet och jämförandet är för mig lika främmande (men också fascinerande) som en grekisk-ortodox gudstjänst. Vin? Jag kan inte en enda sort.

För sociologin gäller det att odla så pass dynamiska och skiktade begrepp att erfarenheter som dessa – och berättandet av dem, gestaltandet, ältandet, koketterandet – kan fångas.

Det handlar inte bara om klass som bakgrundsvariabel eller torr kategori utan om klass som göranden och låtanden, som markör och referens, som distinktion inom en distinktion inom en distinktion, som fana och förbannelse.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Jenny Mar 8, 2012 vid 11:56 #

    Intressant läsning i tider då maten man lagar inte bara kan vara ”fisk” eller ”gryta” utan helst måste ha ett egennamn, gärna italienskt. Tack David!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>