Julklappen

getklapp

Vad är viktigast med julen, som vi idag känner den? Ett förslag: julklappen. I den inslagna presenten under granen är kanske julens essens inslagen, alltså i bemärkelsen paketerad och ”intryckt” av samhällets deltagare. I julklappen förläggs nästintill ett överflöd av betydelser, känslor och värderingar: givmildhet, tacksamhet, lyx och extravagans men också besvikelse och skam (om klappen inte uppskattas). 

När vi ser en samling julklappar ger det upphov till konsumtionskritik, rentav civilisationskritik. Vad det allt, frågar man sig, år efter år i ett hav av sönderslitna inslagspapper, med en ritualiserad, antimaterialistisk suck. Vi tar bort julklappen!

Men vad återstår då av julen? Vad ska tomten göra?

Julklappen är en gåva och gåvor är sociologiskt sprängstoff. I boken The Gift Economy rapporterar den kanadensiske sociologen David Cheal till exempel att de mest värdefulla klapparna ges till de närmaste familjemedlemmarna (i synnerhet partners) och att kvinnor är mer aktiva i alla former av gåvogivande jämfört med män.

Kvinnor förväntas ofta ta ansvar för den ”privata sfären” och här ingår ett betydande arbete: att välja ut, köpa in, förvara och komma ihåg; att notera behov och önskemål och ventilera dem med närstående; att materialisera själva ansvaret för sociala band.

Det är en vanlig föreställning att kommersialiseringen av julen har förrått gamla tiders givmildhet. Men det är en tankefälla, menar David Cheal. Gåvor används än idag för att konstruera och återkonstruera särskilt värdefulla relationer. Om samhällsvetaren inte erkänner det utan enbart ser kommersialisering och utbyten förlorar han eller hon blicken för relationernas betydelse.

David Cheals poäng är att gåvor ingår i en moralisk ekonomi, en ekonomi om sociala band och förpliktelser som inte går att reducera till utbytesteori.

De jagade blickarna under julens intensiva klappjakt speglar alltså inte enbart konsumismens anda. Vi jagar ”rätt” julklappar också på grund av interpersonellt ansvar. Vi vill icke förtunna våra band till andra.

Socialantropologen Marcel Mauss urskiljde i en klassisk essä tre gåvonormer: plikten att ge, plikten att ta emot och plikten att återgälda. Jag tycker personligen det är lättast att komma ihåg nummer 1 och nummer 3 men att ta emot är alltså också en plikt, om vi ska tro Mauss.

Och nog blir den plikten central för just sociala band. Föreställ er ett ”nej, tack” på julafton. Jag tar inte emot den! Det är svårt att tänka sig en tydligare frostsignal, i vilket hem som helst.

Julklappen påminner om hur bottenlöst sociala vi är. Den påminner om den starka identifikationen med andra i vår omgivning, med dem vi vill vara nära.

Om vi inte känner mottagaren blir den lätt standardiserad, ett mått taget från typifieringar och slentrian: chokladask till svärmor, deckar-DVD till den 35-årige mannen, prinsesskrona till flickan.

Om vi däremot känner den andre bättre, eller gör anspråk på att göra det, blir det mer av ett vågspel.

I julklappen har vi den: risken för att julen blir fel.

Print Friendly

Var först med att kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>