Effektivitet och annat skoj

effektivitet

Det är roligare att arbeta i en effektiv organisation”. Det hävdade ett av regionråden i Region Skåne i Sydsvenskan häromsistens. Man kan ju inte annat än hålla med, vem vill gå från jobbet om kvällen med en känsla av att inte ha gjort nått vettigt på hela dagen? Fast i ljuset av att uttalandet gjordes samtidigt som regionen deklarerade stora nedskärningar inom Skånes sjukvård, med bland annat omfattande personalneddragningar, så kan man inte låta bli att undra vad som menas med ”effektivitet” i sammanhanget. De vänner jag har som arbetar inom vården brukar inte direkt klaga på att de känt sig ineffektiva efter sina arbetspass. Faktiskt är det till och med så att flera sjuksköterskor i min närhet de senaste veckorna knappt kunnat gå hem från sina arbetsplatser (de har blivit snabbinkallade på extra skift) och alla har – oberoende av varandra – berättat om hur de ofta vid dagens slut insett att de knapp suttit ner alls under sitt arbetspass, och att de bara på sin höjd hunnit slänga i sig en banan till lunch. Är det effektivitet?

I sin klassiska bok När karaktären krackelerar skriver Richard Sennett om vad som karaktäriserar dagens arbetsmarknad. Långsiktighetens ideal har bytts ut mot ett flexibilitetens ideal menar han. Flexibilitet på flera nivåer: på organisationsnivå såväl som på individnivå. Organisationer ska omstruktureras med jämna mellanrum, och individer ska anpassa sig och helst ska de också VILJA anpassa sig. Det är kul att byta jobb ni vet.

Men är det flexibla verkligen mer effektivt? Leder nedskärningar till mer effektivitet, om vi med effektivitet nu menar ökad ”produktivitet”? Säkert kan det vara så ibland, men svaret är inte givet. Sennett visar på forskning som faktiskt säger att det kan vara tvärtom: på många stora företag som omstrukturerat och skurit ner ser man ingen ökad produktivitet. Sennett förklarar det med att motivationen hos den kvarvarande personalen sjunker. Känslan av att kanske är det jag som står på tur nästa gång gör människor rädda och osäkra. Rädda osäkra människor är ingen bra arbetskraft.

Sennett talar om vår tids samhälle som ett samhälle utan tålamod där långsiktigt tänkande blir ett hinder för flexibiliteten.

I ett spännande föredrag anordnat av några doktorander från Socialhögskolan i Lund häromdagen pratade forskaren Gail Lewis om organisationer som ”levande enheter”. Organisationer – och då särskilt de som direkt arbetar med människor – måste skapa plats, tid och utrymme för ”the undecidability of the social” sa Lewis. Jag tolkade det som ett hävdande av behovet av situationer där det inte är på förhand bestämt vad utfallet ska vara. Att låta människor komma samman, prata och se varandra. Mötas på riktigt. Här finns potentialen till förändring, i Lewis argumentation handlar det framförallt om möjliggörandet av en verklig multikulturalism (i kontrast till den policy-styrda).

Men oj så ineffektivt kanske ni tänker nu (i alla fall om ni är regionpolitiker). Så kan man ju inte göra. Tid är pengar och måste planeras och struktureras. Det obestämda och oväntade, nej, det verkar onödigt och jobbigt.

Fast vänta nu. Saken är ju den att mina sjuksköterskevänner ofta ser det som absolut nödvändigt att ändå själva skapa den typ av möten Lewis pratar om, i alla fall med patienterna. Att ta hand om en människa på ett bra sätt är nämligen knappast möjligt utan att också se denna människa. Det är just för att de skapar dessa möten som de inte hinner sitta ner eller äta lunch.

Inte ens om man bara utgår från de ekonomiska värdena i ”ökad produktivitet” (vad nu det är i en verksamhet som sjukvården) så är nedskärningar med säkerhet en vinst, i alla fall om man ser det långsiktigt (men just det, det var ju det vi inte skulle göra…). Om man mäter andra mer mänskliga värden är det svårt att se hur nedskärningarna skulle kunna vara något annat än en förlust. Men dessa värden är till sin karaktär så mycket svårare att mäta, och jag skulle vilja påstå att vi lever i ett samhälle där det som inte går att mäta inte riktigt får finnas.

Jag undrar oftare och oftare hur länge mina vänner i sjukvården ska orka. Och vari effektiviteten ligger. Och för vem det egentligen är roligt.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Varhegy Feb 6, 2012 vid 22:57 #

    Sara Elden. Namnet låter bekant. Jag läste en bok om henne.

    Vi har också: Eldens psykoanalys.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>