Kletiga relationer

familj50tal

”Umgås bara med de i släkten du gillar!” Denna uppmaning yttras ibland av en äldre släkting till mig, i tal till brudparet under bröllopsfester. Ett modigt tema för ett bröllopstal måste man säga. Bröllop är en manifestation för sammanhållande och länkande, av två individer och av två släkter, då de flesta helst bara vill tänka på det vackra och fina, på rosaskimrande bilder av glada och uppslupna familjemiddagar… Att då offentligt våga peka på det faktum att familje- och släktband ibland innebär tvingande och känslomässigt jobbiga (rent ut sagt urjobbiga) umgängen är minst sagt radikalt. Men det är också befriande (tycker i alla fall jag) att få höra att det finns en möjlig väg ut: du behöver faktiskt inte umgås med de du inte gillar. Men hur enkelt är det egentligen att välja bort familje- och släktrelationer?

Min släktings argumentation liknar den sociologiska individualiseringsteorins karaktärisering av dagens (och, som man gärna påpekar, framtidens) familje- och intimitetsideal, nämligen att vi i högre och högre grad väljer våra relationer. Detta fångas tydligast i Anthony Giddens begrepp rena relationer. Med detta menar Giddens att vi går in i, och stannar kvar i, relationer, inte för att uppfylla något traditionellt ideal om familjen eller äktenskapet, utan för vad vi själva som individer får ut av relationen. Ingen behöver stanna i en relation av ekonomiska skäl (framförallt kvinnor är inte längre ekonomiskt beroende av sina män), och inte heller av sociala skäl eller för att traditionen så påbjuder (ingen utesluts t ex ur den samhälleliga gemenskapen vid en skilsmässa). Detta ökar förutsättningarna för demokratiska relationer menar Giddens.

Det finns en mängd problem i Giddens tecknande av den rena relationens ideal. En bra sammanfattning av dem kan ni läsa i Lynn Jamiesons artikel Intimacy Transformed? A Critical Look at the ’Pure Relationship’. Vad gäller heterosexuella parrelationer har jag själv skrivit om problemen med Giddens teori i min avhandling Konsten att lyckas som par. Den fråga jag vill lyfta fram här handlar just om föreställningen om det fria valet av relationer, och då inte framförallt valet av kärlekspartner utan snarare andra former av familje- och släktrelationer. Hur enkelt är det egentligen att välja bort moster Agda eller brorsbarnet Kalle, eller en syster, en bror, en mamma eller en pappa?

I sin forskning om barn och släktskapsrelationer visar sociologerna Jennifer Mason och Becky Tipper hur kreativa barn är i skapandet av släktband: människor utan genetiska eller legala band kan mycket väl inkluderas i barnets släkt om barnet anser att personen är viktig (det samma gäller för övrigt husdjur). Men samtidigt visar de också att genetiska och legala band är sega. Utelämnandet av en genetisk nära släkting i tecknandet av en släktkarta innebär ofta ett aktivt motiverande, legitimerande och förhandlande från barnets sida: hon är visserligen min farmor, men…

Kritiken mot individualiseringsteorins tal om rena relationer har bland annat handlat om traditionsbegreppets komplexitet. Neil Gross hävdar till exempel att det är en sak att säga att de regulativa traditionerna (de som utesluter en individ ur en social gemenskap vid avvikelse från traditionen) minskat i betydelse, men det betyder inte nödvändigtvis att de meningskonstituerande traditionerna – de språkliga och kulturella ramar genom vilka ett samhälles medlemmar förstår sin vardagsverklighet och skapar mening – försvunnit. För Gross handlar det om parrelationen: äktenskapet som institution må ha tappat mark, men idealet om den livslånga romantiska kärleksrelationen står stadigt menar han. Kanske gäller detta även familje- och släktrelationer. Familjen och släkten som institution kanske kan sägas ha tappat mycket av sin betydelse – vi lever inte i storfamiljer utan lever ofta långt bort från vår genetiska familj och släkt, och är inte heller beroende av vår familj i våra livsval (även om det sistnämnde kan ifrågasättas, t ex i ljuset av dagens ideal om aktivt föräldraskap) – men föreställningar och ideal om familj- och släktskapsrelationer är fortfarande starka. Ett enkelt, men ändå talande exempel: ta en titt i alla julnummer i livsstilsmagasin som dyker upp just nu.

Kanske är det lättare idag att välja till människor till vår familj och släkt än det är att välja bort? När vi väljer bort måste vi fortfarande göra det aktivt: vi måste förhålla oss till och förhandla gentemot den ”kulturella ramen” Familjen eller Släkten. Och även när vi tycker oss ha valt bort kan de där relationerna fortsätta kleta sig fast. Moster Agda kan fortsätta ringa.

En ofta bortglömd aspekt i hyllandet av den relationsväljande autonoma individen är det faktum att det kan göra ont att bli bortvald. För det ligger ju liksom i själva dealen: kan vi välja bort kan vi också bli bortvalda. Moster Agda kan sluta ringa och svarar inte när du ringer. Att hantera det är inte enkelt: vi försöker kanske hitta en förklaring, eller ett sätt att hantera vår sorg, besvikelse eller ilska.

För det är ju just det som är kruxet med relationer: hur autonoma och individualiserade vi än blir så krävs det minst två för att en relation ska uppstå. Och det ju ofrånkomligen så att en relation aldrig uppstår i ett vakuum utan i ett komplext socialt samspel, där inte minst kulturella ramar spelar roll. Visst kan vi utmana bilden av Familjen med stort F, men det är inget enkelt jobb att göra solo.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Susanna Lundberg Nov 23, 2011 vid 12:17 #

    oavsett om relationer är genetiska, ”sociala” eller av omgivningen betraktas som ”familjelika” krävs det minst två om dem, och minnet av dem består även om relationen skulle ”väljas bort”.

    Det är mycket underligt att endast genetiska och möjligen juridiska relationer erkänns av samhället. Vänskap och inte minst socialt föräldraskap skulle verkligen behöva erkännas juridiskt på något sätt. Det handlar inte i huvudsak om sk alternativa familjer där t ex fler än två hbt-föräldrar skaffat barn, utan om de ca 20% av alla svenska barn som har två ursprungsföräldrar men därutöver ytterligare föräldrar som de kan ha livslånga relationer till. Att utmana heterosexualiteten på detta sätt verkar dock för mastigt för den allmänna debatten – när fenomenet ”fler än två föräldrar” omnämns är det alltid hbt-personer som får vara exempel.

    För hbt-folket finns det också massor av aspekter av föräldraskap att reda ut, först och främst att vissa föräldrar tvingas genomgå adoptionsutredning för sina egna barn, men också den rättslöshet som personer som har barn tillsammans hamnar i om muntliga kontrakt bryts utan att det juridiska fastställs. Ingen socialtjänst i detta land har prövat umgängesrätt för en förälder som varken är genetiskt eller juridiskt bunden till sitt barn, trots långvarig social kontakt. Här har vi lagstiftningsarbete att göra!!

    • Sara Eldén Nov 23, 2011 vid 12:33 #

      Du har helt och fullt rätt, Sanna! Och om jag inte minns fel är Sverige efter andra länder vad gäller detta, t ex UK där ”fler än två föräldrar” är juridiskt möjligt. I relation till det jag skriver om ovan, individualiseringsteorierna, så blir detta ännu viktigare: hur kan man tala om att man ”väljer” sin familj när man i praktiken förvägras göra det?

  2. David Wästerfors Nov 24, 2011 vid 14:34 #

    Intressant och välformulerat, tack för denna ”familjekrönika”! Kletigt var ordet, och kanske även ”smutsigt”, om vi nu letar efter en motsats och en mindre högstämd eller ideologisk angreppsvinkel än Giddens.

    Jag kom att tänka på två referenser. Jaber F. Gubrium och James A. Holstein skriver i boken ”What is Family?” att familj inte går att peka ut. Om en utomjording landade och undrade ”vad är ‘familj’?”, vad skulle vi då peka på? Ett par med barn blir ju, som bekant, inte en given lösning. Familj blir snarare ett sätt att tolka interpersonella band, ”a way of intepreting interpersonal ties”. Därmed blir det sociologiskt analyserbart (och inte problematiskt,”‘omöjligt”, ”omoraliskt” etc.) att kalla vänner, husdjur, ja rentav företag och en massa annat ”en del av familjen”, liksom att utbrista till sitt syskon ”du är inte min bror längre!”

    Sådana tolkningar görs alltså diskursivt, inte minst av myndigheter, till exempel migrationsmyndigheter och sociala myndigheter, fastän då naturligtvis med andra vokabulärer.

    Sedan tänker jag på Stig Berg i boken ”Åldrandet”. Där skriver han att historiskt sett har det aldrig funnits så många släktingar till äldre som idag i Sverige men de är i regel inte i samma ålder utan yngre. För inte så länge sedan var släktskapskollektiven ”plattare”, nu är de liksom höga och smala. Det finns alltså gott om yngre släktingar för varje äldre idag medan när dagens äldre var yngre hade de fler släktingar i samma ålder.

    Man kan undra om inte detta förändrar förväntningarna på släktskapsmanifestationerna något och samtidigt komplicerar relationerna. Färre stora släktkalas, mer support till skröpliga herrar och damer?

  3. Henrik Brandén Dec 12, 2011 vid 12:44 #

    Är kanske vänskap den typ av relation som mest liknar Giddens rena relation?

    • Susanna Lundberg Dec 13, 2011 vid 11:50 #

      - jo så är det väl, men den analysen säger ju mer om Giddens än om familjerelationer. Kan någon förklara för mig värdet av Giddens begrepp?

      • Sara Eldén Dec 16, 2011 vid 14:29 #

        Hej Sanna och Henrik!
        Giddens talar om rena relationer som något som han tror kommer prägla i princip alla ”intima relationer” i framtiden (han är lite av en siare…). Hans fokus är dock framförallt (kärleks)parrelationer. Och där han idag framförallt ser förverkligandet av denna rena relation är i lesbiska parrelationer.

        Värdet av hans begrepp, ja du, det är en bra fråga! Anledningen till att jag (och många andra familjesociologer med mig) anser det viktigt att skriva om det och kritisera det är för att det har fått en otrolig genomslagskraft i den sociologiska fantasin. Och vissa – t ex Sascha Roseneil – har faktiskt utgått från hans teori för att göra en queerteoretisk analys av omsorg.

        • Henrik Brandén Dec 16, 2011 vid 16:14 #

          Okej, så det är den romantiska och inte den vänskapliga konstruktionen av intimitet och kärlek som Giddens talar om? Att han missar ett så uppenbart exempel på att hans utopi existerar. =)

          Jag är nyfiken på hur det blir när vänner skaffar barn tillsammans. Blir det mindre kletigt? Jag antar att ingen vet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>