En sociologisk kritik av konceptet postdigitalitet

640px-Androids

Om en kontakt formeras över t.ex. twitter, telefon eller i kaffekön på X2000 verkar inte vara relevant. Det verkar som att vi inte bryr oss om var den sociala interaktionen äger rum. Under den senaste tiden har jag utfört ett antal intervjuer med egenföretagare, i syfte att undersöka relationen mellan varumärke och privat identitet i deras användning av sociala medier. Under dessa intervjuer har ett antal trender framkommit som dominerande. En av dem är att mediet, och framför allt dess eventuella digitalitet, ignoreras. Å ena sidan kan detta betraktas som att samhället går i en postdigital riktning, å andra sidan kan det betraktas som den raka motsatsen. Oavsett visar det på att det är dags att börja avskaffa suffixen på ”Web” och börja betrakta internet som kultur- och samhällsintegrerat.

Historikern Rasmus Fleischer publicerade 2009 Det Postdigitala Manifestet som genom en mängd korta betraktelser argumenterar för att det digitala är över och att musikscenen, och på sikt hela samhällskulturen, är på väg in i en postdigital era där den individualiserade iPod-lyssnaren tröttnar på sin isolering och börjar lägga pengarna på konserter och andra former av analoga och sociala musikupplevelser. Vidare skriver även kompositören och musikforskaren Kim Cascone om ”’Post-Digital’ Tendencies in Contemporary Computer Music” att:

[T]he revolutionary period of the digital information age has surely passed […] the medium is no longer the message; rather, specific tools themselves have become the message. (2004:12)

Sammantaget av dessa texter skönjs en intressant idé: att internet som medium har spelat ut sin roll. Jag vill hävda att Fleischer och Cascone är någonting på spåren, men att de har lyckats kasta ut barnet med badvattnet.

Under mina intervjuer påpekas det ofta att strategin bakom vilket medium som används – digitalt eller inte – framför allt beror på var människor gör sig tillgängliga. Vissa människor svarar aldrig på mail, men på Twitter. Andra får man tag på enbart genom Facebook. Likaså påpekas det ofta att de inte vet om de kommit i kontakt med t.ex. kunder eller företag via digitala eller icke-digitala medier. Slutligen så påpekas också vikten av att transcendera medierna; flera intervjupersoner har t.ex. påpekat att de har lättare att bli igenkända genom sitt Twitter-nick än sitt vanliga namn i vissa företags-sammanhang. Är det rimligt att tolka det som postdigitalitet?

Min hypotes är istället att det digitala, snarare än förkastas, ignoreras – eller tas för givet – genom att det integrerats i det sociala. För att göra en travesti på sociologen Ulrika Schmauchs avhandling kan det kallas för ”den osynliga vardags-digitalitetens realitet”. Hypotesen grundar sig i tanken att det finns en viss grundläggande social pragmatik i valet av kommunikationsmedel, och de strategier som används för att interagera med människor (bortsett från problematiken med social pragmatik som begrepp), som fått färg och form av det samhälle vi lever i.

När Marshall McLuhan skriver att ”mediet=budskapet”, ska vi då verkligen tolka det så pass platt som att det handlar om den mediala produkten? Eller handlar det snarare om mediets utformning på en mer generell nivå? Min tanke är att om mottagaren är lätt att nå via ett medium, så är det, snarare än mediets utseende som digital programvara som är relevant. T.ex. om jag lätt vill komma i kontakt med någon som jag vet använder Twitter mycket, och framföra ett snabbt meddelande, då medför mediet också budskapet ”jag visste att jag skulle få tag i dig snabbt via den här kanalen”. Mediet som koncept, snarare än produkt, sättstolkar jag därför in i McLuhans klassiska citat.

Skulle den tes som Fleischer och Cascone stämma, så skulle t.ex. det analoga brevskrivandet ha potential att öka igen, eftersom det blir en mindre isolerande praktik (gå till brevlådan, köpa frimärken etc). Att, som Cascone skriver om, använda den ljudestetik som genereras som en konsekvens av datorer, snarare än genom datorer är inte något som är efterdigitalt, snarare är det en del av de erfarnheter som datormusiker bär med sig och genom att använda dem kan de förmedla en annan upplevelse till sin mottagare.

Det digitalas integration i samhället gör att det blir en del av våra vardagsupplevelser, och därför får det en intuitiv position i mänskligt handlande. I Michel Foucaults Sexualitetens historia (1976-84) och Vansinnets historia i den klassiska epoken (1983) framkommer liknande perspektiv. Han beskriver hur ”normalt” och ”onormalt” naturliggörs, eller tas för givna, genom att de ständigt är närvarande för de omkringliggande människorna och på så sätt ”växer in” i samhället. Precis som att normer om sexualitet och sinnestillstånd genomsyrar hur människor ser på sig själva och sin omvärld, så borde också förekomsten av digitalitet med tiden integreras i dessa processer.

När Cascone skriver att ”the media is no longer the message” så tolkar jag honom som att valet av medie inte längre bidrar till förståelsen för budskapet. Jag menar att Cascone har fel ur det synsättet, eftersom han glömmer bort att budskapet förändras i relation till människans omvärld. Det är således budskapet, och inte mediet, som måste ses ur nya ögon. Att tala om ”Webben”, eller liknande begrepp, blir således mindre relevant när budskapets digitalitet inte längre är central.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Jakob Okt 21, 2011 vid 15:27 #

    Intressant, men du menar detta mest som en observation på hur vi kommunicerar? Tycker du att vi /italics bör \italics sträva efter den här integreringen av det digitala?

    Lite lösa spekulationer men: Vad leder det till om vårt liv, vår identitet, i större utsträckning avgörs av hur vi presenterar oss genom t.ex. facebook. När Facebook är ett privat företag. Äger de då en del av vår persona? Vad får det för konsekvenesr på ”diskursen om vilka möjligheter vi har att (re)presentera oss själva som personer”?

    • Jonas Bååth Okt 21, 2011 vid 16:22 #

      Bra och intressanta frågor. Vad gäller din första fråga så tror jag att alla former av förändringar av människors sociala förutsättningar antingen kommer att stötas bort eller integreras. Jag ser det lite som organtransplantation, på ett metaforiskt plan. Jag tror att det är viktigt att det digitala integreras i det sociala, om inte annat eftersom det ger stora fördelar till de som har tillgång till det och genom en integrering kan också privilegier omvandlas till rättigheter. En jämförelse kan göras med utbildning, som en gång i tiden var en värld explicit till för en lite grupp av samhällseliten men som gjorts mer allmän och idag ses t.ex. läskunnighet som självklart och något var människa har rätt till (även om demokratiseringen ännu inte är fullständig). Telefonen har ju integrerats, det anses (så vitt jag vet) inte väsensskilt att diskutera något över telefon i förhållande till ett direkt, personligt möte (i informationssammanhang i alla fall). Det klassiska första telefonsamtalet ”Mr. Watson, kom hit, jag vill tala med er” visar ju just på att telefonen inte var integrerad i ”att samtala” (bortsett från att Bell hade spillt ner sig med kemikalier).

      Självklart finns det en problematik med informationsekonomi på nätet. Uppenbart gratis lösningar som Google och Facebook köper vi ju genom att byta information om oss själva mot möjlighet att ta del av och utbyta information med andra. Det är synd att det inte finns alternativ i t.ex. offentlig regi, men just den ekonomiska ”gratisheten” gör det problematiskt – så länge digital socialitet inte är en rättighet som staten har som skyldighet att bistå medborgaren med. Just därför behövs också det digitala integreras så att det inte kan bibehålla statusen av ett privilegium. Sen skulle jag väl snarare säga att Facebook äger rätten att sätta upp ramar för hur personan presenteras än att de äger personan i sig, ramar som givetvis har satts upp för att tjäna Facebooks syften så bra som möjligt.

      • jakobja Okt 23, 2011 vid 12:03 #

        Ja precis, jag är ju inte super på diskurser men innebär inte ett ägande av att sätta ramarna i stort sett makten över diskursen?

        • Jonas Bååth Okt 24, 2011 vid 13:00 #

          I teorin ja, det skulle jag säga, men sen är ju frågan i vilken grad makten utövas (för att följa Foucault så bör vi väl undvika att substansiera makten och betrakta makt som utövanden snarare än ett ting). Dock så bör ju ramarna just därför vara i någon form av folklig regi – dock tror jag inte att det är möjligt att skapa en offentlig och demokratisk motpol med t.ex. myndigheter och allmänna institutioner som inte agerar på en postnationell nivå (vilket det inte finns idag vad gäller socialitet på nätet).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>