Prata om känslor

kanslor

”Hon behöver få hjälp att sätta ord på sina känslor”. Det var utvecklingssamtal på dagis för en tid sedan och jag och partnern uppmanades av de välvilliga pedagogerna att prata mer om känslor med vår 3-åring. Det skulle underlätta för henne menade man, hjälpa henne att hantera de ganska frekventa vredesutbrotten. Så klart handlade det inte bara om att underlätta för henne, utan också om att underlätta för oss vuxna som finns runt om kring henne. Vredesutbrott är rätt jobbiga som alla vet.

Att prata om känslor, och tro på själva pratets helande kraft, är en aktivitet med relativt kort historia menar den brittiska sociologen Frank Furedi. Han talar om utbredningen av en terapi-kultur som upplöst gränsen mellan privat och offentligt (en gräns som är långt ifrån oproblematisk, vilket jag bland annat skrivit om här på Sociologerna), och om hur det offentliga präglas av en skenande emotionalism. I ett av många exempel i hans bok Therapy Culture jämför han hanteringen av katastrofen i Aberfan 1966, då en hel byskola med 116 barn och 28 vuxna försvann i ett gruvras, med liknande katastrofer idag. Då handlade det om att få de överlevande barnen att tänka på nått annat så fort som möjligt och en psykolog konstaterade nöjt vid en kontroll ett år efter olyckan att barnen verkade ”normala och anpassade”. Idag hade ett sådant förfarande varit otänkbart. Idag hade grundinställningen varit att samtliga överlevande i området hade varit djupt traumatiserade och med ärr för livet, och i stort behov av att prata (och då helst med den psykologiska expertisen så klart). Det stoiska idealet har ersatts av ett terapeutiskt, menar Furedi. Och med det terapeutiska kommer pratet, framförallt pratet om känslorna.

Känslor, eller kanske framförallt, känslohantering är också en kompetens i dagens samhälle. Att veta rätt plats och tid för att ge uttryck för sina känslor. Och inte minst, att ”känna rätt”. Arlie Hochschild skriver i sin klassiska bok The Managed Heart om känslor som något i grunden socialt, om hur det finns kulturella ”känsloregler” som föreskriver hur vi borde känna i olika sammanhang. Att lyckas med detta kräver dock ofta en ansträngning, det Hochschild kallar emotion work.

By ’emotion work’ I refer to the act of trying to change in degree or quality an emotion or feeling. To ‘work on’ an emotion or feeling is, for our purpose, the same as ‘to manage’ an emotion or to do ‘deep acting’. Note that ‘emotion work’ refer to the effort – the act of trying – and not to the outcome, which may or may not be successful. (Hochschild 2003: 94-95)

Hochschild menar att denna känslohanteringskompetens blir mer och mer nödvändig i arbetslivet och att det därmed sker en kommersialisering av känslor. Att känna på rätt sätt – och att få andra att känna på rätt sätt (nöjda, trygga, glada, villiga att konsumera…) – är oerhört viktigt i fler och fler yrken.

Det finns en könad dimension i detta. Kvinnor är de som traditionellt har setts som emotionella i kontrast till rationella män. Ska man tolka känslopratet som ett uttryck för en större acceptans och respekt för ”kvinnliga värden” och ”kvinnliga kompetenser”? Furedis nostalgiska tal om ett stoiskt ”förr” osynliggör den faktiska koppling mellan terapeutisk kultur, kvinnor och feminism (som jag skriver om i det senaste numret av tidskriften NORA). Många av de ”privata känslor” som det pratas öppet om idag är offentliga legitimeringar av tidigare ”privata problem” som framförallt drabbar kvinnor, som till exempel sexuella trakasserier. Samtidigt påminner Hochschild oss om att känsloprat och känslohantering också kan vara känsloexploatering, inte minst av kvinnor i nya serviceyrken.

Att hantera känslor är onekligen en nödvändig kompetens jag idag måste lära min dotter. ”Är du arg nu, eller är du kanske ledsen? Eller besviken?” säger jag vid nästa vredesutbrott. Hon tittar på mig med frågande blick och kommer nästan av sig mitt i skriken och tårarna. Jag låter henne inte vara i känslan, jag kräver att hon ska sätt ord på den. Orden rationaliserar känslan, känslan blir mer förståelig, mindre unik, mer ”vanlig”. Kanske går något litet förlorat där?

Print Friendly

Vad andra säger

  1. David Wästerfors Sep 22, 2011 vid 09:59 #

    Mycket spännande text — och ämne! Två kommentarer (se vidare under ”Känslor” i Carl-Göran Heidegrens och min bok ”Den interagerande människan”), inte som negativ kritik utan utvecklingar:
    (1) Hochschilds ”emotion work” förknippas främst med ”starka känslor” som ska tyglas. Mindre uppmärksammat är att hon faktiskt även studerar de anställda på flygbolagen som ska kräva in betalningar, och som då måste bli arga och upprörda trots att de kanske känner sympati för kunderna. Starka känslor kan också påbjudas.
    (2) Sociologiskt kan känslor även studeras i termer av vardagliga metamorfoser, såsom Jack Katz gör i ”How emotions work”. I ”naturally occurring data” är vi inte alltid så kontrollerade som vi kan tro; känslorna arbetar med oss …

  2. Sara Sep 27, 2011 vid 08:47 #

    Tack för kommentar, David, och ursäkta dröjsmålet med svar.

    Jag tycker ditt påpekande om Hochschild är viktigt och spännande: håller helt med om att det är tyglande av känslor som oftast står i fokus och att påbjudna starka negativa känslor också kan påbjudas. Funderar på varför denna dimension sällan lyfts fram.

    Jag tänker också på detta med känslornas ontologi. Visserligen pratar Hochschild om känslor som sociala, men finns där inte samtidigt ett antagande om en ursprunglig ‘ren’ känsla? Lite Freud och vantrivsel i kulturen typ? Jag tycker definitivt det finns i Furedis argumentation, i hans ilska över den terapeutiska kulturens intrång i de sfärer som tidigare hanterades så bra av individen/familjen själv. Och där är det problematiskt. Fast i min betraktelse ovan gör jag mig ju även skyldig till något liknande genom att antyda att nått ‘går förlorat’ när min dotter ska sätta ord på känslorna…

    Vill gärna läsa din och Carl-Görans bok!

  3. Henrik Brandén Dec 11, 2011 vid 21:37 #

    Jag har inte läst någon psykologi, men som jag har förstått det är den kognitiva triaden Tanke – Känsla – Handling en vanlig modell av människan inom psykologin. Tanke är allt det som rör information, kunskap och tänkande, Känsla är affekter och emotioner och Handling är det som görs.

    I psykologins barndom försökte behaviorismen reda ut hur människor reagerar på givna intryck. Modellen av människan var där en svart låda där ett visst stimuli gav en viss respons. Idag är de flesta psykologer överens om att det inte är så enkelt. Man behöver också veta en hel del om hur en människa tänker och känner för att ha någon chans att gissa hur hon kommer att reagera.

    Det som har med Tanke att göra, inte minst våra föreställningar om oss själva och världen runt omkring oss, verkar även sociologer vara intresserade av. Jag gissar att det är här någonstans som det sociologiska begreppet Diskurs kommer in?

    Även Handling, allt det vi gör, verkar intressera sociologer. Kanske är det sociologiska begreppet Praktik relaterat till det?

    Men var finns Känsla inom sociologin? Inom psykologin är känslorna centrala. De skapar mening åt upplevelser. Varje känsla har också sin egen impuls till handling. Känslorna motiverar oss.

    När jag hittar denna artikel blir jag först glad över att äntligen hittat en sociologisk text om känslor, men sedan lite besviken när jag inser att det fortfarande mest är Tanke det handlar om: Hur resonerar vi kring känslor och hur förstår vi dem?

    Finns pusselbiten Känsla i sociologin, saknas den eller ska den inte vara med? Är det något konstigt med min parallell Tanke – Diskurs, Känsla – ?, Handling – Praktik?

    • Sara Eldén Dec 16, 2011 vid 14:20 #

      Hej Henrik!

      Tänkvärda ord. Inte heller jag är särskilt väl bevandrad i psykologin. Jag tror du har rätt i att känslor inte intagit en central plats i sociologin tidigare, men däremot finns det faktiskt sedan nått decennium tillbaka en starkt framväxande emotionssociologisk forskning. Kolla upp namn som Thomas Scheff, och för den delen Arlie Hochschild som jag skriver om i texten.

      Det finns också en ganska stark trend just nu inom sociologisk forskning, inte minst bland feminister, att vända sig till psykoanalys, t ex hos Sascha Roseneil och Gail Lewis. Man är – kort sagt – lockad av det irrationella, av tanken att omedvetna processer styr oss mer än vi tror. Personligen har jag faktiskt lite svårt för mycket av detta eftersom det inte sällan faller in i ett klassiskt ”forskar – objekt” tänkande som tenderar att ta ifrån intervjupersonen (eller vem det nu är) aktörskapet och återinrätta forskaren som den allvetande uttolkaren…

      Jag håller med dig om att känslor definitivt skulle kunna ha en mer framträdande roll i sociologin. Men samtidigt är det svårt att se hur det ska ske utan att ”rationaliseras”: det är ju fortfarande genom talet eller texten vi når kunskap om känslor…eller?

      • Henrik Brandén Dec 16, 2011 vid 15:55 #

        Tack för tips! Jag ska kolla upp Thomas Scheff och Arlie Hochschild!

        Okej, du har en poäng i att det är genom tal och text som vi når kunskap om känslor. Jag behöver fundera en vända till på vad det är som jag saknar, men antagligen är det bara att alla tre pusselbitar i den kognitiva triaden finns med i sociologiska analyser om ambitionen är att förklara beteenden eller hur föreställningar skapas.

        (Psykoanalys är jag inte så förtjust i. :-) )

  4. Pingback: fictive facebook, pt. 2 | mediark

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>