Våld är svårt

violence

I analysfloden kring Anders Behring Breivik fastnade jag tidigt för Beate Grimsrud i radions Studio Ett några dagar efter attentatet. Breivik har ”grillat sig själv i åratal för att klara av det här” sade hon. Det tror jag är klokt sagt, klokare än mycket som sagts därefter.

Han har planerat och sparat. Han har isolerat sig och på det viset undvikit ifrågasättanden. Han har tränat fysiskt och emotionellt. Han har förhärligat sig kroppsligen och mentalt. Han har skaffat sig en ideologi och en rationalisering. Han väljer oförberedda och otränade offer med små möjligheter att rubba hans tillstånd i den stund planen ska sättas i verket.

I åratal har Breivik ägnat sig åt vad den amerikanske sociologen Randall Collins kallar self-entrainment, det vill säga repetitiva och suggestiva mantran eller praktiker för att ”ryckas med” i våld. Att genomföra detta utstuderade dåd tycks ha krävt att allt annat i livet sattes åt sidan: arbete, fritid, relationer, konventionella intressen. Han ”klarade av det här” och för det har han uppenbarligen grillat sig själv.

Det är förmodligen här förklaringen finns: i en lång process som bygger upp en kapabel gärningsman. Den är socialpsykologisk och samhällelig eftersom Breivik både formats och tagit hjälp av resurser, omständigheter och tänkesätt som samhället erbjuder, inte minst (men inte heller enbart) extremhögerns.

Som Randall Collins visar är våld svårt. Till vardags är människan alltför kamratlig för att utan tvekan engagera sig i våld, alltför vaken och lyhörd inför andra, alltför benägen att ta hänsyn till andra.

Vi är inte alls så våldsamma som vi kan tro, även om vi gärna ägnar åt oss konflikter. Berättelserna om våld är nästan alltid mer våldsamma än situationerna de handlar om. I krig är soldaterna betydligt mer skrämda, oskickliga och overksamma än filmer och medier låter påskina. För att bli våldsam krävs kraftsamling och upprymdhet, helst en känsla av panik, som om våld vore enda utvägen. Svårast är att gå i närkamp. Lättast blir det på distans: skjutvapen, flygplan, missiler, bomber.

Det verkligt intressanta är alltså inte exakt vilken av Breiviks kategoritillhörigheter vi eller han själv sätter främst: man, vit, europé, nationalist, högerextremist, islamofob, dataspelare, etc. I debatten griper vi efter sådana kategorier eftersom de anses göda våld omedelbart, som om vi antog att våld uppstår hur enkelt som helst bara man tillhör en viss kategori. Vi griper också efter dem eftersom våld är hemskt och därför bör orsakas av något annat hemskt. Det mest hemska som man kan tänka sig blir gärna förklaring nummer ett.

Nej, det verkligt intressanta är istället den detaljerade historien om hur Breivik förmådde kringgå och betvinga vår grundläggande våldsobenägenhet genom sin ihärdiga uppladdning. Om vi kunde veckla ut den historien kunde vi kanske lära oss att hejda en och annan efterföljare, oavsett ideologisk inramning. Och om vi kunde hålla den i minnet kunde vi undvika förenklingarnas och rädslans avgrund.

Print Friendly

Var först med att kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>