Högre utbildning: penningförvärv eller bildning?

lonsam

Ett av Sveriges största och kanske enda genrebidrag till världslitteraturen är 1900-talets arbetarlitteratur. Denna genre skapades av de så kallade ”proletärfärfattarna” som debuterade under 1900-talets första hälft (t.ex. Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson numer kan vi läsa t.ex. Christain Lundberg och Elsie Johansson). Visserligen är proletärförfattare en problematisk term och många som ryms under begreppet vill inte inordnas däri, man vill helt enkelt inte bli benämnd som någon särart bland författarkollegor. Proletärförfattare var och är förstås riktiga författare och varför då bli förknippade med en social position och ett kollektiv baserat på klasstillhörighet. Men det visade sig att det fanns ett intresse för berättelser från just denna sociala position och om detta kollektivs projekt. Dessa erfarenheter av folkhemmet var unika, viktiga och hade aldrig förr beskrivits.

Ett litterärt intresse är något som historiskt har hört den medelklassen eller den tidigare bourgeoisien till, det vill säga de som äger egendom eller kapital. Tillhörde man denna klass fanns möjligheten att utbilda sig och det krävdes av dem att de gjorde så för att de skulle kunna klara sin framtida yrkesutövning. Arbetare däremot sålde blott sin manuella arbetskraft och för detta behövde man varken läsa eller skriva.

I och med visioner om folkbildning utfärdades den 18:e juni 1842 den första folkskolestadgan. Folkundervisning skulle nu nå hela svenska folket, statligt finansierad undervisning och fri lunch i sex år infördes så att det inte behövde kosta alltför mycket att låta barnen gå till skolan. Barnen blev bildade och lärde sig skriva, läsa och ta del av samt förmedla erfarenheter av samhället från sin sociala position.

Ju fler från arbetarklassen som lärde sig skriva och läsa desto större medvetenhet om att det fanns andra i samma situation som levde under samma livsvillkor. Fler läsare från olika bakgrunder innebar också att den klassiska litteraturen omlästes och förstods på ett annat sätt; oftast förstods den som något man själv inte var inkluderad i. Då skrevs det något nytt. I romanen Strändernas svall skriver Eyvind Johnson om Odysséen och låter hjältarnas hjälte Odysseus vara en tandlös, halt och osäker varelse som hamnade i konflikt med överheten, det vill säga gudarna. Johnsson bidrog med en hjältemyt som rimmade bättre med de erfarenheter han och många andra fått genom att leva under de förhållanden deras livsvillkor medförde. Hjälten var inte någon individ som tog sig fram till slutet av sin resa, hem från krigets Troja för att försvara sin tron. Odysseus var här en mänsklig varelse som inte kunde fly sitt öde och var istället tvungen att förlika sig med det på samma sätt som många tvingas att förlika sig med sin vardags vedermödor. Det viktiga här är att denna hjältemyt hade inte kunnat skrivas om det inte vore för att arbetarklassbarn eller statarbarn fick möjligheten att intressera sig för litteratur och berättandets konst. Och bidra med sin sida av historien; hur de förstått litteraturen.

En social position inrymmer möjligheter att förstå världen man lever i på ett visst sätt, en medvetenhet och även en solidaritet som möjliggör vissa handlingar (se till exempel den ungerska litteraturvetaren Georg Lukács text History and Class Consciousness). Från den sociala position proletärförfattare befann sig i kom det berättelser de litterärt intresserade förr inte var vana vid att läsa. Precis som när kvinnliga författare ”fick lov” och började skriva ned sina erfarenheter berikades nu litteraturen än en gång med ett perspektiv som tidigare var okänt.

Denna litterära genre fann likheter med socialrealismen som så att säga kritiskt beskrev ett socialt sammanhang utifrån dess egna grundvalar och villkor – på sitt eget språk. Det kritiska var att det allt som oftast var miserabla förhållanden som delgavs läsaren, men det var ju så det var. Trasigt, skitigt och hårt.

Arbetarklassens situation och livsvillkor har förstås inte bara problematiserats av proletärförfattare. Men en stor skillnad mellan socialrealismen och den svenska arbetarlitteraturen är att proletärförfattarna levt på den hårda, trasiga och skitiga baksida berättelserna handlar om. Det viktiga här är alltså positionen. Proletärförfattare skriver från en social position och om ett gemensamt projekt. Socialrealistiska författare skriver om en social position de själva inte tillhör och gör så med ett språk och utifrån erfarenheter dem de skriver om inte känner igen. De skriver om hur de erfar arbetarklassens situation och inte om hur arbetare erfar världen. I sin bok Till en författare kallar Lo-Johansson de som skriver om arbetarklassen för turistförfattare på besök. Proletärförfattare befann sig mitt däri, det vill säga mitt i skiten – i misären. Det var inget skönt i den skönlitteratur proletärförfattarna publicerade (Se även Pierre Bourdieus m.fl. bok Weight of the world för berättelser från utsatta positioner).

Under Almedalsveckan den 3:e juli ska Malin Sahlén, Johan Kreicbergs och Stefan Fölster presentera rapporten Konsten att strula till ett liv för Svenskt Näringsliv. I rapporten föreslår författarna att studenter som väljer att läsa vissa utbildningar som inte leder raka vägen till jobb (se t.ex. sid. 14 och 16 i rapporten) ska bli av med en del av sitt studiebidrag och skriva av en del av studiemedlet vid snabb examen (se t.ex. sid. 31 i rapporten). ”Om man har en väldigt låg chans att få jobb då vill vi höja lånedelen och sänka bidragsdelen i studiemedlet”, säger Sahlén till SvD.se. Detta ska ge en signal att viss utbildning inte lönar sig. Lägre chans till jobb – högre lånedel och mer att betala tillbaka då studierna avslutats.

Detta förslag lär få konsekvenser. De svenska proletärförfattanras bidrag till samhällsnyttan är omöjlig att överskåda, det ekonomiska bidraget för svenskt näringslivs rationellt kalkylerande och nyttomaximerande individ kan heller inte tydligt sättas i relation till deras yrkesutövning. Men om de inte hade fått möjligheten att ta del av folkbildningen i slutet av 1800-talet, de tjänade förmodligen mer ekonomiskt på att hjälpa till på gården eller hemma än att intressera sig för ”Odysseus och hans världar”. Då var bildning en samhällsresurs och ett tecken på välstånd, svenskt näringsliv vill inte ha det så. Då fler får tillträde till kunskap berikas också den med nya perspektiv som läser om och blir provocerade av befäst fakta. Annars riskerar kulturen att likriktas.

För ett väl fungerande demokratiskt civilsamhälle finns det ett självändamål att låta (ut)bildning inte alltid vara ekonomiskt nyttomaximerande. Vad tilltro till individuell nyttomaximering, övertro på målrationella projekt och att se på penningförvärv som ett kall innebär för ett samhällsklimat kan vi läsa om i Max Webers klassiska historie- och kulturanalys: Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Där menar han att om föreställningar om målrationalitet flyttar in i människors vardagsliv gör detta något med vår livsvärld. Då omsorgen för vardagslivets vedermödor och resurshantering blir rationellt kalkylerande förvandlas vardagskulturen lätt till en järnbur baserad på yrkesansvar och pliktuppfyllelse. Medborgaren blir till ”Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta /…/ som inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia”, skriver Weber (se sid. 85-86). Rapportens förslag riskerar att smida ännu ett galler till den Weberianska järnburen och göra penningförvärvet till ett kall snarare än bildningen.

Print Friendly

Var först med att kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>