Lögnaktiga småttingar

barn_sara

Men, hur kan du intervjua barn? Ska man inte undvika det? Barn ljuger ju så mycket.

När jag berättar om mitt pågående forskningsprojekt, där jag tar utgångspunkt i barns berättelser om omsorg, möts jag ofta av reaktioner av just denna typ, inte sällan från kollegor eller andra väl insatta i samhällsvetenskaplig kvalitativ forskning. Det har fått mig att fundera över bilden av barnet i samhället idag, liksom hur detta påverkar forskningen och den kunskap vi producerar.

Det finns starka, och ibland kan tyckas motsägelsefulla, föreställningar om barn idag. Barn ljuger, eller har i alla fall svårt att se skillnad på fantasi och verklighet, hävdas det ofta. Men de ses också som oskuldsfulla och i behov av skydd.

De senaste decennierna har forskningen om barn förändrats väsentligt. Sociologisk forskning om barn hade dessförinnan dominerats av ett utvecklingspsykologiskt tänkande där barnet framförallt sågs som intressant i egenskap av att vara en ”adult-in-the-making”. Barnet sågs som en produkt av sin miljö och kvantitativa modeller ställdes upp som, utifrån socioekonomisk- och familjebakgrund ansågs kunna förutsäga vem barnet skulle bli som vuxen. Detta var ju också oerhört praktiskt och enkelt för forskarna eftersom det gjorde det helt överflödigt att prata med barnen själva.

Som en reaktion på detta utvecklades det som kallats för den nya barndomssociologin (se till exempel Allison James och Pia Christensen). Istället för att se barn som halvfärdiga vuxna sågs de nu som experter på sina egna liv och man började tala om vikten att lyssna på och ta på allvar barns egna erfarenheter och reflektioner. Barn är aktörer som – liksom vuxna – kreativt konstruerar och skapar mening kring sin situation och position, hävdade man.

Detta sistnämnda – och nu dominerande – perspektivet kan tyckas betydligt mer tilltalande än det förstnämnda. Men det väcker också frågor. Om barn är kreativa aktörer, innebär det att de också har samma möjligheter och makt att styra över sina liv som vuxna har? Det sociologiska svaret på den frågan är (skulle nog de flesta hålla med om) nej. Precis som vuxna, och antagligen mer så än vuxna, begränsas barns möjligheter till aktörskap av sociala strukturer. I barnets fall är, skulle jag vilja påstå, oftast ålder den mest avgörande faktorn. Barn är på ett institutionellt, ett socialt och ett kulturellt plan underordnade vuxna i dagens samhälle. Detta kan man tycka gör det än mer intressant att just prata med barnen. Vad är det för bilder av vårt samhälle, av relationer och av institutioner som framträder när man pratar med barn? (Observera bildER i pluralis, liksom är fallet med alla kategorier finns en överhängande risk för universaliserande också när det gäller barn!)

Men så var det då detta med ljugandet. Kan vi verkligen lita på det barnen säger?

Lite provocerande skulle jag vilja påstå att de negativa reaktionerna emot att intervjua eller på annat sätt involvera barn som aktiva medkonstruktörer i forskningsprocessen – ”barn ljuger”-argumentet – kommer sig av en rädsla från vuxnas sida att tappa kontrollen. Att ge upp en del av vår maktposition. Vi är så vana vid att ha rätt, att vår version av verkligheten är den sanna, att vi har sista ordet. I forskningsprocessen får jag som vuxen intervjuare jobba väldigt aktivt och medvetet med detta, och jag erkänner villigt att jag ofta misslyckas. Lusten att fråga nån vuxen i barnets närhet om ”hur det egentligen ligger till” är ofta stor. Och visst finns det säkerligen saker i barnens berättelser som inte skulle anses vara en ”korrekt” återgivning av verkligheten! Men det är den berättelse barnet ger mig, och som sådan är den precis lika intressant som den konstruktion av verkligheten som en vuxen väljer att ge mig, i en intervju eller i ett annat sammanhang. Som den brittiska sociologen Jacqui Gabb skriver:

Research with children is no different from that with an adult in this sense. Their data are no more or less ’truthful’ than those of adults. Like many adults, children may try to evade the truth because it is painful. They may say what they think the interviewer wants to hear or frame their answers within a socially acceptable framework. This does not invalidate their data. Irrespective of whether their ’stories’ are accurate or truthful, they are based in their real worlds, and so are legitimate. (Gabb, i Researching Intimacy in Families 2010: 20)

Gabb sätter här fingret på det smått bisarra i att frågan om ”lögn” så ofta dyker upp när forskning med barn är på tapeten. Insikten om att forskningsintervjun alltid ger en specifik narrativiserad bild av en individ eller situation har funnits länge inom kvalitativ metoddiskussion – varför skulle då detta inte gälla också för barn? Är det kanske så att vi än i dag letar efter anledningar att slippa besväret med att faktiskt prata med och sätta oss in i de vardagsverkligheter barn lever i och de perspektiv de utifrån dessa formar?

Ett litet PS. Att forska med barn kräver – precis som all seriös etnografisk forskning – att du sätter dig in i och tar på yttersta allvar den verklighet barnet befinner sig i. Barn har ofta andra sätt att uttrycka sig på, som gör att traditionella metoder utformade med vuxna i å tanke inte alltid fungerar. Det tänkte jag skriva mer om en annan gång.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. David Wästerfors Jun 23, 2011 vid 11:05 #

    Barn i forskning är synnerligen intressant, tack för dessa reflektioner. Jag känner igen de speciella förväntningarna och i viss mån kan de ju infrias, barns agerande i intervjuer kan vara klart annorlunda än vuxnas, men det säger väl också något om hur ”vuxen” intervjusamtalsformen är. När jag intervjuat barn slås jag alltid av hur väluppfostrade vuxna är – som kontrast – eftersom jag då märker att jag som intervjuare är van vid att ”alla vet” ungefär vad en intervju är. Barn, däremot, kan ju bara svara kort och sen undrar de vad som ska hända. Vuxna känner av ”berättelseförväntningarna” tydligare.

    Jag tänker på David Silvermans skepsis mot intervjuer och den romantiska föreställningen om dem, en föreställning som utgår från idén att man kan öppna en dörr till någons inre. (Silverman förespråkar främst observationsdata eller samtal som är ”naturally occuring” .) Klokare då att betrakta det som ett samtal, ett konstruktionistiskt och etnometodologiskt intressant samspel. Jag tänker också på Carolyn D. Bakes studier av ungdomar där hon just fann att intervjuerna blev ett slags prov på samspel mellan vuxna och unga snarare än förväntad ”datainsamling”; samspelet blev data i sig.

    Detta med lögner leder ansatsen fel, tycker jag. Dels kan den frågan (”Ljuger de inte?!”) ställas i förhållande till alla intervjuer, dels blir det märkligt att förutsätta ett särskilt utbrett ljugande hos barn. Materialet blir ju snarare intressant just för att barnen själva kan redogöra för (och därmed konstruera, bidra till att konstruera) sina relationer, inte som ett ”fönster” till en oberoende verklighet — det senare vore att gå på den linje Silverman kritiserar, den romantiska intervjun.

    Detta som en reflektion till din intressanta text, Sara!

  2. David Wästerfors Jun 23, 2011 vid 11:15 #

    Ursäkta, jag stavade Carolyn D. Bakers namn fel. Här är en lista på hennes publikationer: http://www.uq.edu.au/education/carolyn-d-baker-s-publications

  3. Sara Jun 23, 2011 vid 16:23 #

    Visst är det intressant! Jag måste säga att jag själv blev väldigt förvånad när ”ljugar”-snacket dök upp när jag berättade om mitt projekt, och inte en utan flera gånger. Det visar att vi många gånger lever kvar i de romantiska föreställningarna Silverman talar om, även om vi kanske utåt sätt talar om intervjun som konstruktion etc. Sen säger det också något om synen på barn i allmänhet.

    (Jag fick en intressant – och ganska motsatt – reaktion på mitt projekt igår då jag presenterade det för ett gäng familjesociologer här i Manchester. En forskare som är oerhört erfaren vad gäller olika former av kvalitativ metod, med både vuxna och barn, tyckte jag skulle strunta i att intervjua vuxna (som är projektets nästa steg) eftersom de krånglar till saker och ting så förfärligt till skillnad från barnen som är mer rakt på sak… Mer likt din erfarenhet kanske?)

    Det Baker säger borde väl även gälla intervjuer med vuxna? Sen menar jag nog ändå att vi kan komma åt och få berättelser om saker ”bortom” intervjun….eller?

    Intressant det du skriver om barn och ”berättelseförväntningarna”. Jag håller med, men det finns också sätt att få barn att berätta och min erfarenhet är att när man får igång ett samtal mer på deras premisser så kan det komma fram oerhört spännande berättelser. Jag berättar gärna mer om det en annan gång!

  4. David Wästerfors Jun 28, 2011 vid 13:53 #

    Instämmer! (Det jag menade med Baker var att just vuxen-ungdom-samspelet blev tydligt i hennes intervjuer, vad i samspelet som gjorde vardera parten till ‘vuxen’ respektive ‘ungdom’; självklart kan alla intervjuer betraktas som liknande samspel men då blir det ju vanligtvis andra identiteter som tillverkas.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>