Din offerkofta är politisk

offerkofta

Oh, min kropp, gör mig till en människa som alltid ställer frågor! /Franz Fanon, 1971

Det är första föreläsningen på sociologikursen. Studenterna tittar på mig. Några ser ut som levande frågetecken och undrar hur i helsike de någonsin ska förstå något. Andra rynkar på näsan och har ”flum!” skrivet över hela ansiktet. Vad spelar det för roll vad olika gubbar har sagt om symboler, klassamhället och den ökad reflexivitet hos den moderna människan!? Varför ska man lära sig att det finns något som heter emotionellt arbete?! Hade jag inte kunnat välja en vettigare utbildning?! Vad blir man om man studerar sån’t här?! Någon enstaka student verkar förstå vad jag pratar om.

Även om de flesta efter några veckor börjar se sociologin för alla teorier och perspektiv, har vissa svårt att förstå poängen med att inte kunna säga något neutralt och objektivt om samhället och dess invånare. Men om det inte går att säga något säkert – varför överhuvudtaget prata? Vilken arbetsgivare vill ha en anställd som kommer dragande med problematiseringar av det förgivet tagna, kritiska analyser av maktordningar och ett dissekerande av fikarumsdiskussioner? Frågorna går inte att vifta bort. De personer som inte behöver oroa sig för sin framtida försörjning är som bekant ytterst få. Bör man omdefiniera sociologin till något som är användbart, säljande och lättillgängligt? Eller bör vi hävda vår rätt att vara problematiserande, kritiska och ”flummiga” även om det bara är de redan frälsta som förstår vad vi pratar om?

För mig är sociologin för viktig för att låta sig avfärdas med beskyllningar att vara ”vänsterflum” och ”en kvarleva av 68-rörelsen”. Det jag hoppas att mina studenter får med sig är förmågan att inte sluta förundras över samhället och människorna i det. Att se den gamla värld de kan  utan och innan med helt nya ögon, med nya dimensioner, nya samband och nya frågor. Att få syn på nya problem, nya kopplingar och nya sätt att tänka. När vi börjar se vårt studieobjekt som något fast och givet som vi bör lära oss att hantera på effektivast möjliga sätt för att få den utdelning vi önskar, ligger sociologin på dödsbädden. För att hålla sociologin levande måste vi fortsätta att ställa en fråga till, och en fråga till och en fråga till.

Det är inte alltid bekvämt att vara den människa som alltid ställer frågor. Men det är inte heller syftet. Ett av sociologins grundantaganden är att människor hänger ihop och är beroende av varandra. Att prata om att människor är ömsesidigt beroende i en tid av dyrkande av individens oberoende, individuella lycka och ett förakt för s k offerkoftor är inte alltid populärt. Det gör det, menar jag, ännu viktigare att ge oss själva och våra studenter förmågan att problematisera, kritisera och dissekera men också en förmåga att hantera de ömmande tår vi ibland trampar på. Även om sociologin inte är en popularitetstävling, vill man ju inte att folk slutar lyssna på det viktiga man har att säga.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Martin Berg Jun 17, 2011 vid 16:23 #

    Din text väcker en hel del tankar och i många avseenden håller jag med dig (liknande tankar återfinns i ett tidigare inlägg) om än att jag samtidigt vill peka på vikten av att hitta en position som befinner sig någonstans mellan det statiska och det rörliga. Att bidra till att studenter utvecklar en förmåga att ständigt kunna ha ett kritiskt öga öppet för nya intryck och att låta dem utveckla färdigheter för att omsätta dessa intryck till analys är något av det viktigaste akademin kan erbjuda.

    Att sociologin ständigt måste ställa (nya) frågor är jag helt övertygad om för att den inte ska tyna bort på sin dödsbädd. Men samtidigt tror jag att det finns ett uppenbart problem förknippat med att ständigt ställa nya frågor och det kan enkelt sammanfattas i att detta i sig inte genererar cash. Sociologers stora styrka ligger i att ha god kunskap om de verktyg som krävs för problemlösning, begreppsliggörande, begripliggörande, analys och problematisering. Att sammanställa och finna trender i större material eller att skapa modeller i brytpunkten mellan teori och empiri är något vi är experter på. Dessa kunskaper är oerhört värdefulla även utanför akademin och har möjlighet att bidra till en långt mer djupgående förståelse av kunder, konsumtionsmönster och marknadssegment än vad som annars är fallet.

    En av de stora svårigheterna i att låta dessa världar mötas är emellertid en fråga om språk. Trots allt resulterar vetenskapligt arbete ofta i publikationer med ett knepigt, inomvetenskapligt och snårigt språk som får de flesta att antingen tappa intresse eller fattning redan vid ett tidigt skede. Med det vill jag inte säga att det inte är viktigt att ha ett sådant språk som med hög precision gör det möjligt att reda ut alla de teoretiska frågor som gör vår kunskap värdefull. Tvärtom! Jag hänger mig gärna åt teoretisk ”pornografi” där begrepp och banden dem emellan framstår som en egen värld att träda in i. Det krävs dock att vi inte stannar på denna punkt utan också strävar efter att hitta andra uttryckssätt och former för att diskutera och tillämpa forskning. Att så göra kräver ofta att vi (om så bara tillfälligt) lämnar frågorna därhän för att tillhandahålla svar som i bästa fall är provisoriska.

    Det är just genom öppenhet och tillämpbarhet (som ingalunda behöver utesluta möjligheten att ständigt ställa nya, kritiska frågor) som sociologin bär med sig en kraft att utvecklas till en viktig samhällsröst. Inte minst är det något som kan ske inom näringslivet som ofta lyder under radikalt annorlunda villkor än vad universitetsvärlden gör. Det går absolut att ställa frågor – kritiska sådana – i den delen av världen men samtidigt är det avgörande att förhålla sig till kunder, till budgetar och till kapitalflöden som sällan klarar de flaskhalsar som frågor utan konkreta svar utgör. Tyvärr är det dock många sociologer som darrar när de hör talas om näringslivet.

    Vetenskap förknippas ofta med den beryktade ”akademiska friheten” som ger oss möjlighet att ställa kritiska frågor och att utmana gränserna för vetande utan att vara bundna vid näringslivets logik och strävan efter profit. Är inte detta en förenklad bild av näringslivet? Går det inte att kombinera dessa världar? Det tror jag. Frågan blir därför om det nödvändigtvis måste sättas upp en skiljelinje mellan en säljande och en kritisk sociologi? Ligger det inte i vårt ansvar att utbilda sociologer som kan kombinera dessa två till synes motstridiga egenskaper? Inte minst med tanke på att det är en försvinnande liten del av landets sociologistudenter som går vidare till forskarutbildning (och som dessutom slutför den). Vi behöver därför eftersträva en fortsatt utveckling av sociologin som något kritiskt och frågande men som samtidigt är förståeligt och tillämpbart, inom såväl som utom akademin.

    • Ulrika Jun 21, 2011 vid 09:53 #

      Hej,
      Jag håller med. Jag tror också att man måste lära sig att prata med sociologer på sociologers vis, med näringlivet på näringslivska och med andra grupper på deras respektive språk. Eftersom jag tycker att sociologiska perspektiv är viktiga i sig i detta individualismens tidevarv blir utmaningen, som jag ser det, inte så mycket att delta i djupa teoretiska diskussioner (det har vi ju en lång tradition av ändå). Snarare handlar det om att, precis som du skriver, skapa ett sociologiskt språk och en sociologisk förståelse som är som är tillgängligt även för utomstående och kan hjälpa till att förstå näringsliv och andra delar av samhället utan att för den skull reducera allt till autonoma individers fria val och eventuella offerkoftor. För att man kastar ut det använda badvattnet innebär ju inte att man måste kasta barnet också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>