Reflexiva är vi allihopa

wiper-mirror

Så lyckas du i karriären, med kärleken, i föräldraskapet, med husrenoveringen. Vi omges idag hela tiden av budskap om möjligheten att få det bättre. Möjligheten att forma ditt liv. Och det är du och ingen annan som gör det.

Om detta har det tänkts och skrivits mycket inom sociologisk forskning. Thomas Ziehe talar om den ökade görbarheten, Thomas Johansson om makeovermani, om självhjälpskultur, plastikkirurgi och curlingföräldrarskap. Jag själv har skrivit om populärterapeutisk kultur för par och om hur (könsstereotypa) ideal om ”goda par” reproduceras tack vare tron på att allt är möjligt bara du gör ditt pararbete.

Självreflexiviteten är utnämnd till ett av vår tids stora signum, till det som kanske utmärker en västerländsk medelklass-identitet mer än något annat. Vår tid präglas av ett ständigt skapande och återskapande av oss själva, ett berättande som pågår oavbrutet och på en mängd platser samtidigt, inte minst genom facebook som Martin Berg skrivit om här tidigare. Men vad är det för tillvaro vi kontrasterar detta mot? Var och när var tillvaron icke-reflexiv, och för vem? Och vad tjänar kontrasten för syften?

Görbarhetstanken har inte minst ett starkt fäste inom sociologisk forskning om familj och intima relationer. Vi skapar och omskapar våra relationer idag, vi väljer vår partner, var vi ska bo, hur många barn vi ska ha. Vi funderar och reflekterar över kvaliteten i våra relationer, och är de inte till belåtenhet, ger de oss inte den personliga tillfredsställelse vi behöver, så bryter vi upp. Detta är en stark föreställning inom familjesociologin, exempelvis i Anthony Giddens tal om den ”rena relationen”. I linje med Ulrich Beck och Elisabeth Beck-Gernsheim ser han detta som ett utmärkt exempel på de individualiseringsprocesser som präglar vårt senmoderna samhälle.

Kontrasten som detta skapas emot utgörs hos senmodernitetsteoretikerna av ett ”då”: föreställningen om den traditionella storfamiljen, stabil och ekonomiskt tvingande, och sedan den därpå följande moderna familjen, dvs. kärnfamiljsenheten, med strikt rollfördelning mellan man och kvinna.

Som påpekats av flera forskare finns ett mycket problematiskt kolonialt drag i denna tankegång, liksom en evolutionistisk tanke: det ”traditionella” kan också ses som det icke-västerländska, icke-medelklass, det som ännu inte nått den mer ”fulländade” formen för intima relationer. En tanke om att vissa kulturer inte nått den grad av görbarhet och reflexivitet som vi i väst menar präglar vår kultur. Det finns också en uppenbar risk att dra den felaktiga slutsatsen att närvaron av en diskurs om görbara relationer är det samma som en empirisk sanning om att relationer i praktiken är just så görbara. Detta har exempelvis påpekats av de brittiska forskarna Carol Smart och Lynn Jamieson som visar hur intima relationer idag – också bland vit medelklass i väst – är långt ifrån så formbara som vi ofta tror.

Jag funderar också på konstruktionen av ”förr” i denna kontrast. Vår tids rörliga och reflexiva relationer kontrasteras mot en dåtid av stabila, immobila, icke-reflexiva relationer. Visst finns historisk forskning som stödjer denna tes. Visst var det till exempel troligare att människor ingick formella äktenskap vid 1900-talets början än vad det är idag. Men vet vi egentligen om dessa människor var mindre reflexiva än vi är idag?

Jag lyssnade på ett föredrag om släktforskning häromdagen. Att släktforska kan i sig tolkas som ett görbarhetsprojekt: sökandet efter jagets ursprung, efter rötter och en känsla av sammanbundenhet med historien. Vad som fascinerade mig var emellertid de berättelser om människorna i detta ”då” som framträdde. Här fanns berättelser om stora och långväga flyttar, om ”oäktingar” som fostrades av morföräldrar, om omgiften och otrohet, om människor som försvann ur arkiven under flera år för att sedan dyka upp på en annan kontinent, ibland med ett annat namn, en ny fru eller man, och nya barn. Om människor som ljög om sitt ursprung och sina relationer för att skapa sig en annan position i samhället. Fluiditet, själv-reflexivitet, görbarhet?

I vissa avseenden var det faktiskt lättare att skapa en ny ”falsk” identitet förr än vad det är i dag, med personnummer och informationsdatabaser i det oändliga. För att inte tala om dna-tester som för alltid förändrat familjehemligheternas karaktär, som Carol Smart skriver om i sin bok Personal Life.

Visst fanns där människor förr som bodde kvar på samma plats hela livet, jobbade i samma eller liknande yrken som sina föräldrar, gifte sig och skaffade barn. Men finns det inte det också idag? Den tidens människor hade inte facebook, plastikkirurgi eller självhjälpsböcker till hjälp för att skapa sitt jag. Men betyder det att de inte reflekterade?

Print Friendly

Var först med att kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>