”The trailer stigma” och annan bostadsstämpling

trailertrash

Det var nog fler än jag som först tänkte ”typiskt amerikanskt” när den Florida-baserade sociologen Margarethe Kusenbach talade i Lund häromveckan. Ämnet var så kallade mobila hem eller trailer parks i USA och det stigma som invånarna där tvingas hantera.

Omkring 18 miljoner amerikaner bor i mobila hem, det vill säga ett slags husvagnsbaserade bostäder i varierande skick (bostäderna är sällan särskilt mobila mer än till namnet). I Florida rör det sig om var tolfte invånare. Och stigmat är förhållandevis tydligt i populärkultur och medier: smutsigt, trångt, fattigt, alkohol, droger, white trash.

Kusenbach och hennes kollegor intresserar sig för hur människor hanterar detta stigma, alltså hur de bemöter den märkning som omgivningen engagerar sig i. Men resultatet är knappast exklusivt amerikanskt. The trailer stigma hanteras med sociala gränsdragningar och barrikaderingar. ”Där borta, där är det trailer trash, men inte här”. Eller ”jag skulle egentligen ha råd med ett riktigt hus men jag prioriterar annat”.

Svårast blir det för tonåringar eftersom de dagligen umgås med skolkompisar som bor mer konventionellt och därmed lätt kan ifrågasättas. Mest bekymmerslösa är de äldre vars kontakter är färre och mer avskalade. En intervjuad 70-åring ryckte på axlarna. Jag bor bra. Varför bry sig om vad andra tycker?

Bostadsstigma, alltså. Nog finns det både där och här.

Att som medelålders bo i hus är i vissa kretsar och klasser en norm, att som nybliven småbarnsfamilj flytta till en prydlig förort likaså. För barnlösa tjugo- och trettioåringar kan det vara påbjudet att bo nära shopping- och nöjesstråk, för skolbarnet att ha ett eget rum, och så vidare. Mäklarreklam och boendereportage rymmer skarpa förväntningar, snäva ideal.

Jag tycker att Margarethe Kusenbachs forskning är belysande för boendets tyngd i vår identitet idag, dess oerhörda tyngd. Ska man behöva bli 70 innan det lättar? Det är också belysande för hur man kan skapa sociologi i två steg. Först identifierar man en situation och beskriver den, till exempel att bo ”fel”. Sedan identifierar man hur människor svarar på denna situation, hur de hanterar den. I praktiken är stegen sammanflätade – situationen kanske inte ens existerar utan människors hantering – men på ritbordet kan vi ändå skilja dem åt.

Print Friendly

Var först med att kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>