Sekulära pophögtider och anomiska rymdliftare

Jingle hell

Onsdagen 25/5-2011 var det inte bara utbetalning av löner och studiemedel. Runt om i världen firades även International Towel Day. En högtid till minne av författaren Douglas Adams och hans rymdepos Liftarens Guide till Galaxen. Eftersom min umgängeskrets har en relativt hög ”nördprocent” fylldes, föga förvånande, mitt facebookflöde av meddelanden som ”Don’t Panic”, ”42” m.m. som alla syftar till innehållet i rymdeposet.

Jag lockas att betrakta dessa nya, eller ”nyfirade”, högtider som rationaliseringar. Det avkrävs människor mer och mer individuellt ansvar i dagens samhälle och firandet, framför allt inmundigande av god mat och dryck, har historiskt sett haft en syndighetsstämpel på sig, i Luthersk tradition. Högtider har i det systemet varit,  i viss mån, helgade från denna syndighetsstämpel. Att vara bakfull dagen efter nyårsafton är knappast så socialt stigmatiserande som att vara det en vanlig torsdag på styrelsemötet. Det kan anses vara ett tecken på oansvarighet eller dålig karaktär. Legitima ursäkter brukar vara att det just var något som firades dagen innan, t.ex. en födelsedag eller ett nytt jobb. Dock framstår för mig dessa rationaliseringar inte som något egentligt nytt – i alla tider har människor säkerligen letat efter möjligheter att få ta del av god mat och dryck – det måste vara något annat.

Sociologen Immanuel Wallerstein skriver att vår tid är en kristid som bl.a. symboliseras av en övergång från ”majoritetens liberalisering” till ”minoriteternas liberaliseringar”, som understryker vikten av att vara individuell och förespråka en personlig, unik identitet snarare än en grupptillhörighet. I högtidsfirandet ser jag här en liknande tendens, från att t.ex. ha facklig kamp för extra ersättning för att arbeta på Julafton, eller rätt till lediga helger, så förs nu kampen för att få fira sin egen, eller sin egen sub-grupps högtid – på gott och ont. Socialantropologen Jonathan Friedman har utvecklat Wallersteins idéer i frågor om kulturell identitet och menar att i kristider – som de vi lever i just nu – så vänder sig människor till mer traditionella praktiker och värderingar. Det kan förklara varför t.ex. politiska partier med en tydlig ”tillbaka till dåtiden”-retorik vinner väljare, eller varför fler och fler väljer att tatuera sig. För att använda sociologen Émile Durkheims ord så uppstår en känsla av anomie – normlöshet eller meningslöshet – när framtiden inte längre uppfattas som ljus. Då börjar tankarna på om äldre tiders metoder och idéer kanske var bättre slå rot (vilket på sitt sätt kan framstå som något paradoxalt, eftersom det var de gamla idéerna och praktikerna som ledde fram till dagens samhälle).

Explicita firande av högtider är då något som för mig framstår som en koppling till traditioner – nya eller gamla. De flesta s.k. Svenska traditioner härrör ur kristen tradition. Firandet av dem har visserligen nog ökat, bl.a. har ju Allahelgona fått ett rejält uppsving genom att importera Haloween-firandet till Sverige och ett under de senaste åren stadigt ökande firande av S:t Patricks Day (i vilket undertecknad får anse sig medskyldig). Men saken är också den att de s.k. Svenska traditionerna kan framstå som främmande för många idag, när vi uppmanas att hitta ”oss själva” – den personliga identiteten och det personliga uttrycket – går inte det hand i hand med den personliga högtiden? Förmågan att relatera till bibeltexter är sannolikt mindre idag än förr, medan förmågan att relatera till populärkulturella texter mycket sannolikt är större hos många unga. Det resulterar då i t.ex. den ovan nämna International Towel Day, eller Talk Like a Pirate Day (som faktiskt ska vara äldre än Pirates of the Carabbean-filmerna). Samtidigt är inte företag sena att bygga på den här trenden. Kanske Kanelbullens dag, instiftad av Svenska Hembakningsrådet (en sammanslutning av olika bakingredienstillverkare), är den högtid som gjort störst succé. Vissa kanske skulle fråga – men är inte det ett steg framåt? Jag skulle, utifrån ovanstående teoretiker, säga att det är ett steg fram och två steg tillbaka. Geomgående för dessa högtider är att de tar formen av det traditionella högtidsfirandet till sig, i form av traditionsbundna maträtter, drycker, kläder och beteenden, de firas på specifika datum etc. Här finns helt klart också kopplingar till den typ av profaniseringsprocess som Max Weber beskriver i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda; när formen för något bibehålls som en tradition, men dess innehåll byts ut. Julens förändring från en religiös till en materiell och sekulär högtid är kanske det tydligaste exemplet på det. De nya högtiderna gör samma sak, men tillför nytt innehåll.

I den kristid som vi befinner oss – alltid i väntan på nästa börskrasch – så framstår tolkningen av dessa nya högtider som ett betyg på trygghetsbehovet i dagens samhälle. Satt i en kontext av individualism, självförverkligande och sekularisering så kanske de populärkulturella texterna börjar få en position av att skapa mening och trygghet annat än i det personliga mötet med dem?

Nu kanske det också är att ta de ovan nämnda högtiderna på något för stort allvar, de är ju i stor utsträckning avancerade former av trams, men högtidsformen verkar vara ett lyckat koncept. Vetskapen om att kvällens vinflaska och tequilashots inte inmundigas på grund av den egna tidens meningslöshet, utan för att fira ”guiden” till ”livet, universum och allting” ger en möjlighet till trygghet och mening. Samtidigt visar den kanske på anomie på en bredare front, och därigenom en groende popkulturell ortodoxi?

Print Friendly

Var först med att kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>