Välfärdssamhället och konspirationsteorins sociologi

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/3d/Dollarnote_siegel_hq.jpg

En vänsterintellektuell konspirationsteori som får det att slå gnistor om foliehattarna” är den metafor som DNs Petter Birgersson använder för att beskriva tidningen Arenas senaste ledare Medelklassens självbedrägeri, författad av Petter Larsson, som behandlar varför medelklassen övergett idén om välfärdsstaten. Ett dygn efter Birgerssons ledare publiceras två artiklar om svensk vård på DN.se. I kölvattnet av den senaste tidens hårda kritik mot SOS Alarm framkommer i dem den föga förvånande informationen att den som ”ligger på” och har orken att tjata också får vård snabbare. Dessa två spår sammanfaller i mina tankar om välfärdssamhällets status idag, och den status av naiv utopi och närmast vanföreställning som vissa opinionsbildare vill tillskriva det.

Birgerssons kritik mot Larssons ledare är i sig ganska så enkel. Han menar att medelklassen inte är vilseledd eller ”galen”, och att Larssons ledare nedvärderar den politiska analysförmågan hos den samhällsgruppen. Detta görs genom att effektivt stoppa in det pejorativa begreppet konspiration. Faktum är dock att Larsson aldrig skriver att det finns någon högerkonspiration. Tvärt om skriver han att allt skett inför öppen ridå – men att Alliansen lyckats övertyga ”medelklassväljaren” om att det inte går att skapa en kollektiv lösning så att alla får det bra; men just du kommer att få det bra – du har ju jobb och förmåga att ta informerade beslut, eller? Larsson skriver

”Kanske är vi på väg att få en medelklass som å ena sidan inbillar sig att den har hängt på eliterna och som samtidigt är vettskrämd för att halka ner i utanförskapets helvete.”

Filosofen och sociologen Michel Foucault analyserar effektivt hur samhälleliga uppfattningar (diskurser) om det normala och det avvikande skapats genom experters makt att diagnostisera inom bl.a. psykvården och fångvården. Birgersson går här ut som en expert och diagnostiserar Arena som konspirationsteoretiker – det signalerar att det är direkt fel att de det som de säger på allvar, eftersom de är vansinniga. Således måste allt de säger avfärdas. Samma sak gäller den psykologiskt avvikande (psyksjuke) i psykvården eller den socialt avvikande (kriminelle) i fångvården. Problemet reduceras ner till individnivå, och blir personens tillkortakommande, snarare än konsekvensen av ett samhälle som möjliggör att människor måste söka sig utanför dess ramar. Det ska inte tolkas som en uppmaning att avskaffa alla lagar eller diagnoser för att ingen ska bli kriminell eller vansinnig. Foucault var tydlig med att vansinnet inte skulle romantiseras. Snarare ska det tolkas som att samhället inte ger alla människor makten att agera inom de sociala, juridiska och kognitiva ramarna, och att vissa intressen tjänar på att dra gränsen mellan innanför och utanför på ett visst ställe.

Det ironiska i det ovan nämnda sammanhanget är att Birgersson faller på eget grepp. När Larsson skriver “jag [tror] inte [att det är] vänsters första uppgift är att övertyga folk om att välfärdsstaten vore toppen, utan om att den är genomförbar“ så hivar Birgersson fram foliehatten som en idépolitisk tvångströja och diagnostiserar Larsson som vansinnig – och att den socialdemokratiska välfärdsstaten är en idé som inte bör tas på allvar. Vidare i diagnosen ligger att den offentliga sektorn faktiskt inte har försämrats enl. Birgersson. Denna del av diagnosen rimmar illa med det senaste årets utförsäkringar av sjukskrivna, slavarbete i Fas 3 och ökande skillnader mellan offentliga skolor är ganska så uppenbart för många.

Samtidigt publicerar DN likaså två artiklar som påpekar att det just är resursstarka individer, de som innehar har de rätta kapitalen för att använda sociologen Pierre Bourdieus begrepp, som får bra vård och ambulanstransport. De som saknar kapitalen som krävs får vackert vänta på sjukvård och kosekvensen blir densamma för möjligheten till jobb eller bostad. Larsson efterfrågar

”[B]ourdieuska kartläggningar av hur näringsliv, stat, universitet och medier styrs och av hur till exempel medieelitens och den politiska elitens barn nu är på väg att ta efter sina föräldrars karriärer”

När han (Larsson) slutligen påpekar att ett annat samhälle är möjligt; samhället har svikit – ja – men det förbättras inte av att vi rustar oss för individuell överlevnad istället för att samarbeta. Det krävs framtidstro och samarbete för att skapa ett samhälle där alla har rätt till sjukvård, bostad och en meningsfull vardag. Då darrar borgerliga medier till den grad att Larsson måste diagnostiseras som konspirationsteoretiker. Arena i allmänhet och Larsson i synnerhet måste disciplineras in i ett ”rätt tänkande” för att kunna vara den del av den offentliga debatten, och tas på allvar.

Det känns igen i andra samtida debatter. När vissa grupper i samhället, t.ex. kvinnor, invandrare eller ungdomar, framställer sig som offer för strukturell diskriminering, då diagnostiseras det som ”offermentalitet” – vilkets ironi Liv Strömqvist effektivt understryker.  Samma tendens syntes från Fredrik Reinfeldt precis efter att Håkan Juholt tillträtt som partiledare för Socialdemokraterna, då Reinfeldt begärde en sakpolitik från (s) för att gå med på en debatt. Att föra en ideologisk debatt diagnostiseras av Reinfeldt som oseriöst, det behöver inte tas på allvar. Experter är givetvis inte alltid av ondo, men vi måste fråga oss vilka intressen som kan ligga bakom deras diagnos. Vem tjänar egentligen på att välfärdssamhället, strukturell diskriminering eller ideologisk debatt inte tas på allvar, och att de som hävdar att dessa områden bör tas på allvar – och att de är möjliga – diagnostiseras som konspirationsteoretiker eller med andra former av vansinne? Och är det samma grupp som ställt diagnosen som tjänar på den?

Print Friendly

Var först med att kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>