Att äta den andra, eller ta en kopp te

saramanchester2

Vad är det som gör att vi känner oss hemma på en plats? En biografisk historisk koppling i vissa fall, en närhet till vänner och kanske även släkt i andra. En känsla av trygghet och sammanhang. Platsens betydelse för det sociala livet har lyfts fram av flera forskare, också sociologer (till exempel Henri Lefebvre och Georg Simmel). Samtidigt är både platsen och det sociala kanske mer flytande idag än någonsin tidigare. Människor förflyttar sig snabbare och oftare och över längre sträckor, platser förändras av de människor som bosätter sig där. Nya kulturer formas, i stort och i smått. Internet innebär att vi bär med oss våra vardagliga (om än digitala) sociala kontakter nästan överallt.

Jag var helt ny på en plats för bara några dagar sedan. Idag känner jag mig nästan hemma. Jag befinner mig i Manchester, jag bor i ett bostadsområde som jag inte kände till över huvud taget när jag skrev kontrakt med en hyresvärd via Internet för ett par veckor sedan. En chansning jag var tvungen att göra och som sannerligen gav mig en del ångest.

Men redan första dagen började hemkänslan komma. Jag anlände till en lägenhet helt utan köksutrustning och insåg att jag snabbt måste hitta en affär som sålde sådant. Jag insåg också att det kunde bli svårt eftersom jag anlänt på en helgdag. Två kvarter bort hittade jag den: affären med allt! Tallrikar, disktrasor, torkställningar, kastruller, plastföremål i alla former och färger till alla tänkbara och otänkbara ändamål. På Möllevången i Malmö, det ställe i världen som jag oftast kallar mitt hem, brukar denna typ av butiker gå under benämningen 10-kronorsbutiker. Bredvid allt-i-allo-butiken låg en om möjligt ännu mer välsorterad mataffär. Jag var mycket lättad och överlycklig. Jag kunde köpa samma couscous som i butikerna hemma, samma fetaost, samma pitabröd. Och tänk, till och med precis samma brödkorg i plast som jag köpte för två år sedan i Istanbul! Jag kände mig hemma.

Feministen och antirasisten bell hooks talar i en klassisk text om lusten att ”äta den andra”. Om den västerländska konsumtionskulturens fascination över det exotiska andra, det som ger krydda åt en blek vardag:

Within commodity culture, ethnicity becomes spice, seasoning that can liven up the dull dish that is mainstream white culture.” (2006: s 366)

hook skriver framförallt om sex och begär, om den vita fascinationen för och viljan att erövra svarta kroppar. Men det handlar så klart om mer, om en hel historia av det Edward Said kallat orientalism. Och jag ser en (obehaglig) koppling till mina egna reaktioner: mina känslor kan ses som en del i den komfortabla, priviligierade medelklassens nöjda självbild. ”Titta så multikulti och tolerant jag är som vet att uppskatta ’den andra’”. Så där lite lagom utmanande och exotiskt, som ett baklava-bageri runt hörnet.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om mina känslor av att känna mig hemma här i Manchesters pakistanska kvarter enbart är ett uttryck av viljan att ”äta den andra”. Betyder det inte något, visar det inte på åtminstone en viss förskjutning, att hemmakänslan kommer här och inte i de flashiga medelklasskvarteren (och absolut inte i den hypersimulerade atmosfären på stadens IKEA)?

Mina grannar bjöd in mig på en kopp te redan första dagen. De är från Irak, de har bott här i snart tre år. Pappan läser på universitetet, barnen går i skola och pratar perfekt engelska, mamman – som är hemma med yngsta barnet – pratar bara några få ord men berättar ändå allt om området för mig, var de bästa affärerna finns och vilken gata jag ska undvika när det är mörkt.

Jag kan säkert anklagas för att ”äta” mina grannar, att jag gör dem till markörer i min kosmopolitiska berättelse om mitt toleranta och världsvana jag. Men de är mina grannar, de bjuder mig på te, de erbjuder mig en plats för oss att mötas. Det är de som genom denna enkla gest får mig att känna mig trygg. Hemma. De liksom jag är delar i ett globalt flöde av människor, ett flöde som är i allra högsta grad ojämlikt och där jag har helt andra möjligheter och ett helt annat handlingsutrymme än de. Men likväl är vi nyfikna på varandra, likväl kan vi dela erfarenheter och tankar från både vardag och världspolitik (mer om nyfikenhet och plats i Johan Vaides avhandling som kommer senare i år). Jag berättar om Sverige, om välfärdssystem och sverigedemokrater, om Malmö och om min vardag där. De berättar om situationen i Irak, och om hur det är att leva i ett allt mer islamofobiskt Europa. I vårt möte blir det någonstans uppenbart att våra berättelser hör ihop. Att dricka te tillsammans gör det onekligen lite svårare att äta varandra.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. David Wästerfors Maj 28, 2011 vid 14:09 #

    Fint beskrivet! Jag har också läst (och skrivit lite om) denna bell hooks-text och tycker nog att hooks drar metaforen ”äta” lite väl långt. Ibland handlar det snarare om ett slags etnisk utsmyckning, knappast ”konsumtion” eller ”ätande”. Och jag tror sociologins grundforskning nog säger mer om vad som händer i detta sammanhang, dvs. samspel, identitetsbildning i relation till andra, sociala jämförelser, än somliga kulturteoretiker. Sedan blir det väl ytterligare en dimension i det faktum att vissa förmodligen känner skam över att uppfattas såsom hooks beskriver det, vilket paradoxalt nog kan leda till färre kontakter på tvärs över etniska och andra gränser. Det är lite som den ”medvetne” turisten som får ångest över att vara turist (men ändå är det) och därmed tappar förmågan att uppleva saker ”turistiskt” och därför slutar i en än mer tragisk position än den ”omedvetna” turisten, dvs. i total självupptagenhet.

    • Sara Eldén Maj 30, 2011 vid 17:42 #

      Helt sant David. Jag upplever hooks kritik som viktig, men inte nog för att beskriva det som händer. Och inte minst olycklig om analysen och medvetenheten leder till en ”icke-lösning” i form av rädsla för kontakt. Jag tror på nödvändigheten av möten, trots insikten om deras ojämlika utgångspunkter.

  2. Tina Maj 30, 2011 vid 11:57 #

    När jag läste inlägget kom jag direkt att tänka på Sara Ahmed och ”The cultural Politics of Emotion”. Hon är visserligen inte sociolog men hon fokuserar på kroppar och emotioner som markörer! Otroligt intressant!

  3. Sara Eldén Maj 30, 2011 vid 17:44 #

    Tack för boktips, Tina! Jag kan dela med mig av ytterligare ett, nämligen Avtar Brahs bok ”Cartographies of Diaspora” som en kollega till mig tipsade om.

  4. Tina Maj 31, 2011 vid 15:13 #

    Ja just det! Den ska jag ta och läsa! Tack själv =)

    Blev väldigt glad när jag hittade sociologerna.se, har letat efter en bra sida där man får tänka och reflektera i sociologins anda.

    Jag har sökt till forskarutbildningen då jag är väldigt intresserad och engagerad i hatbrott (speciellt rasistiska). För tillfället står jag med i poolen på sociologiska institutionens forskarutbildning så jag letar för fullt efter finansiärer!

    Åter igen tack för en bra sida!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>