Forskningsprocesser och öppenhetens politik

marx

I går samtalade jag med en universitetskollega om möjligheterna att använda sociala kanaler i forskningsprocessen. Jag berättade med stor entusiasm om hur jag förstår sociologerna.se som en möjlig plattform för att främja en popularisering av det sociologiska tänkandet samtidigt som det blir möjligt att härigenom låta forskare ge en inblick i en pågående forskningsprocess. Så långt möttes jag av positiva kommentarer och min kollega tycktes vara överens med mig om att detta var en god idé. När jag därefter berättade att jag kontinuerligt låter publicera ofärdiga kapitelutkast till min kommande bok möttes jag däremot av en stor förvåning (projektet har i korthet presenterats i ett tidigare inlägg). Min kollega såg frågande ut och tyckte sig vara tvungen att kontrollera att jag verkligen menade vad jag sade: ”du lägger alltså ut ofärdiga texter på nätet… som folk kan läsa… innan de är klara?”

Kollegan hade förstått saken helt rätt och blev än mer förvånad eller kanske förfärad när jag berättade att det första kapitlet under snart fyra månader hade mer än 1500 läsare. Troligtvis har inte alla dessa människor läst kapitlet ingående men trots allt så har jag gett en möjlighet att synliggöra det jag håller på med och detta har i sin tur lett till att jag på olika sätt fått kommentarer och annan typ av uppmärksamhet. Att på detta sätt dela med sig av en ofärdig text för att låta en bredare publik få insyn i skrivprocessen och bidra med kommentarer, tankar och reflektioner är givetvis en aning otäckt men samtidigt spännande. Det är dock något som är radikalt annorlunda än gängse arbetssätt inom akademin där en text, innan det att den publiceras, ofta genomgår seminariebehandling vid ett eller flera tillfällen, i många fall blir bedömd av ett antal anonyma ”referees”, den kommenteras av redaktörer för att sedan omarbetas och slutligen publiceras. Det kräver ingen större intellektuell ansträngning för att förstå att detta är en tidskrävande process som, med tanke på alla de moment och instanser som ska passeras innan produkten är färdig att visas upp, tillskriver texten som sådan en särskild betydelse.

Lyckligtvis är det idag inte många forskare som idag ser skrivandet som en process av intellektuell magi som slutligen utmynnar i förlösandet av en monografi som inte bara är att betrakta som ett livsverk utan därtill gärna något esoteriskt och djupt intellektuellt som är ogenomträngligt för det stora flertalet. För mig framstår detta sätt att tänka som främmande, även om jag kan dra mig till minnes hur jag hade likartade tankegångar då jag skrev min doktorsavhandling. Under de år jag ägnade åt att arbeta med den befann jag mig långt ner i den akademiska hierarkin och det var en position som var förknippad med ett konstant flöde av konflikter och seniora forskares begär att definiera vad sociologi är eller inte är. Lyckligtvis är den tiden i mitt liv ett minne blott och jag har nu fått tillfälle att fundera över den problematik som är vidhäftad stora delar av akademin och gängse arbetssätt i forskarvärlden.

Min kollegas frågande blick då jag berättade om hur jag publicerar ofärdiga kapitelutkast på nätet är egentligen inte särskilt anmärkningsvärd eftersom det sätt på vilket jag har valt att arbeta skiljer sig så fundamentalt från vad som annars uppfattas som rimligt eller kanske till och med tänkbart. Min uppfattning är att det inte på något sätt är vulgärt att låta vetenskapliga publikationer rikta sig till en bredare läsekrets eller att det skulle vara felaktigt att göra forskningsprocessen till föremål för diskussion. Tvärtom kan det bidra med andra vinklingar på tänkandet och skapa nya förutsättningar för att låta forskningen spridas. Med ett skämtsamt allvar brukar det inom akademin talas om att en doktorsavhandling i bästa fall läses av fem personer; handledare, opponent och betygsnämnd. När akademiskt orienterade böcker publiceras är det inte ovanligt att den första upplagan uppgår till ungefär 1000-1500 exemplar som ibland men definitivt inte alltid lyckas bli sålda. Kanske är det en fråga om dålig marknadsföring eller att forskare låter sina resultat och resonemang kläs i en så pass invecklad språkdräkt att enbart ett fåtal, med stor ansträngning, har möjlighet att förstå vad texterna i fråga syftar till och vad de har att berätta. Det finns inget att förlora på att sträva efter en öppenhet i forskningsprocessen och inte minst gäller detta den forskning som är offentligt finansierad. I det avseendet tangerar den här typen av frågor forskningspolitiska domäner och det är något jag tycker bör välkomnas eftersom forskning i något avseende måste dammas av och få smaka på den friska luften utanför universitetsinstitutionernas korridorer (en fråga som nyligen lyftes i Dagens Nyheter).

Troligtvis trampar jag på många tår genom att föra fram dessa synpunkter men att sträva efter en öppenhet är avgörande för att forskning ska vara berättigad och för att den inte enbart ska utgöra medel för att vandra vidare i det akademiska meriteringssystemet. Det finns ett sociologiskt ”sug” i världen utanför akademin och sociologer har stora möjligheter att bidra till en värld där andra frågor ställs och andra teman än vad som idag är mainstream uppmärksammas. För att så göra krävs det dock att forskare är villiga att diskutera sin forskning och att släppa in andra röster i den pågående forskningsprocessen. Kanske bär det med sig en möjlighet att akademiskt orienterade texter blir lästa och att forskare blir eftertraktade i såväl det offentliga samtalet som i det privata näringslivet. Kanske finns det här en möjlig väg att gå för att nyansera de diskussioner som annars förs bland koketterande kulturjournalister, självutnämnda experter och politiska talespersoner som vältrar sig i plattityder och tråkigt utformade retoriska modeller. Kanske finns det här en möjlighet att hur forskningsprocessen ofta är en fråga om att göra fel, resonera, diskutera, tänka om och slutligen (förhoppningsvis) göra rätt.

Det må vara hänt att mitt sätt att arbeta fullständigt värdelöst men utan att försöka förändra gängse arbetssätt och att slita sig ur de bojor som akademin många gånger sätter upp så går det inte att veta om det leder till framgång eller fall. Av den anledningen ser jag detta som ett experiment som, utan att veta vad det slutligen resulterar i, än så länge förefaller vara både  framgångsrikt och roligt. Det är också i detta sammanhang som jag vill placera sociologerna.se eftersom det här finns en möjlighet att dela med sig av och diskutera pågående forskning och sociologiska betraktelser som på ett eller annat sätt relaterar till och emanerar ur de involverade forskarnas vardag och forskningsintressen. Att arbeta på det sättet blir en fråga om att upplösa eller åtminstone problematisera gränsen mellan forskningsprocess och forskningskommunikation vilket i sin tur ställer krav på forskaren att röra sig bortom den specialiserade begreppsapparat som annars utgör hennes eller hans främsta arbetsredskap. Ett sådant arbete kräver i vissa avseenden tid och energi men kan samtidigt fungera som ett viktigt instrument för att låta tänkandet ta nya vägar och för att på ett eller annat sätt upprätta relationer till läsare redan i ett tidigt skede.

För närvarande håller jag på att sammanställa ytterligare ett kapitelutkast som inom kort kommer att publiceras på scribd.com. När det sker kommer jag också att skapa en sida på sociologerna.se där bokens samtliga kapitel så småningom kommer att samlas. Du är givetvis välkommen att läsa och säga vad du tycker och tänker om det jag gör.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Sara Eldén Maj 19, 2011 vid 12:50 #

    Tänkvärda reflektioner, Martin. När jag läser din text kommer jag att tänka på att det faktiskt funnits strömningar inom sociologin (och annan samhällsvetenskap) tidigare som också strävat efter att involvera andra, ”icke-akademiker”, i forskningsprocessen. Jag tänker närmast på den emancipatoriska feministiska metodologin, exempelvis representerad av Joan Acker, Johanna Esseveld och Kate Berry i den klassiska texten ”Objectivity and Truth. Problems in Doing Feminist Research”. Tanken här var att inte bara ge röst åt dem som osynliggjorts i den akademiska kunskapsproduktionen, genom att t ex intervjua dem, utan att dessutom involvera dem i själva analysen av deras egna berättelser. De skulle bli forskningssubjekt istället för forskningsobjekt. Detta förändrade delvis maktrelationen mellan forskare och det fält och de människor man studerade: det är betydligt lättare att analysera människors liv och komma med slående ”forskningsrön” på din egen kammare, än när du måste ta hänsyn till och interagera med människorna det handlar om i utformandet av analysen. Men som Acker och co diskuterar i artikeln (och har diskuterat senare) så är det inte utan problem. Maktrelationer kvarstår och reproduceras i nya former…
    Tycker detta är mycket spännande frågor! /Sara

    • Martin Berg Maj 20, 2011 vid 09:52 #

      Det är en riktigt spännande tanke att relatera möjligheten att eftersträva en intellektuell öppenhet till emancipatorisk feministisk metodologi. Visst är detta en något annorlunda situation men det går samtidigt att se hur det härigenom finns en möjlighet att bryta gränsen mellan forskningsprocess och forskningskommunikation på ytterligare ett sätt, nämligen genom att låta de aktörer som är del av ens forskningsfält får en möjlighet att involveras i tänkandet på ett anat sätt. Det leder utan tvekan till att många vetenskapsteoretiska frågor ställs på kant men är det inte just det vi ska göra som forskare? Vår uppgift är ju trots allt att finna nya vägar till kunskap och att finna vägar för att på ett eller annat sätt förstå (och utmana) den värld vi lever i.

  2. Richard Maj 19, 2011 vid 14:35 #

    Martin, jag tycker att det ni gör på sociologerna.se är föredömligt och jag skulle önska att någon började jobba med t.ex. medievetarna.se eller andra fält som ligger mig nära (kanske det redan finns?). Det du skriver om att ”problematisera gränsen mellan forskningsprocess och forskningskommunikation” är mycket intressant och är en formulering jag ska bära med mig. För kännedom så leder jag ett projekt inom akademisk publicering som går under namnet MEDEA Journal och för någon vecka sedan postade jag ett inlägg på projektbloggen om hur viktigt det är för akademiker att allting de gör/skriver måste räknas på ett eller annat sätt.

    http://wpmu.mah.se/medea-journal/2011/05/16/scholars-need-to-make-everything-they-do-count-in-multiple-ways/

    Jag lyfter också frågan om hur meriteringsbegreppet kan vidgas för att innefatta inte bara självpublicering av artikelutkast (på bloggar etc) utan även innefatta handlingar som att kommentera på andras utkast och liknande. Har du några tankar om det här?

    • Martin Berg Maj 20, 2011 vid 09:35 #

      Vad roligt att du uppskattar vårt arbete och förhoppningsvis är det något som kan sprida sig ut över det akademiska landskapet. Det finns en del spännande och exempel och jag har fastnat för Psykologifabriken som förvisso inte är en renodlad forskarblogg men som dock strävar efter en popularisering och spridning av psykologin (med kommersiella intressen, bör sägas, med även det är något jag tycker forskare bör uppmärksamma och kanske till och med dra nytta av). Det blogginlägg som du delar med dig av är tycker jag är spännande och det är roligt att se hur det växer fram initiativ av det här slaget. Det jag dock funderar på är om det klokaste är att låta sådana vara knutna till ett visst lärosäte eller om de bör ha en större spridning. Än så länge är vi bara tre sociologer som skriver och alla har på ett eller annat sätt en relation till Lunds universitet. I dagsläget förs dock diskussioner med forskare vid andra institutioner runt om i landet och jag tror det kan leda till en spännande utveckling som dels har möjligt att samla sociologin och sociologer runt om i landet för att visa på bredd, gemensam styrka, meningsskiljaktigheter och delade intressen och överenskommelser. Det du skriver om förändring av meriteringssystemet kan jag inget annat än instämma i men det står också klart att vi på den punkten har en mycket lång väg att gå. Jag tror det är viktigt att skilja på två slags funktioner som sociala kanaler kan tänkas ha i forskarsamhället; dels kan det, som påpekas av Stephen T Casper, fylla en viktig funktion i det vardagliga arbetet på så sätt att textsnuttar kontinuerligt kan publiceras och dels kan det vara fråga om att, som jag lägger störst vikt vid i det här inlägget, dela med sig och släppa in andra människor i tanke- och forskningsprocessen. I relation till meriteringssystemet är det företrädesvis den senare punkten som är kritisk eftersom det är en fråga om att frångå grundläggande principer i den akademiska kvalitetsgranskningen. Problemet är att vi på den punkten snarare går åt det totalt motsatta hållet eftersom monografier och ett gestaltande som ligger i gränslandet mellan populärvetenskap och vetenskap betraktas som lite eller inte alls meriterande. Min övertygelse är, som säkert inte kommer som en överraskning, att det finns ett behov av att i viss mån överge tron på det slags meriteringssystem som idag finns för att istället låta strategiska planer och tomt prat om samverkan med näringsliv och övriga samhället på allvar få ett avtryck i akademins principer för karriär och meritering.

  3. Joacim Maj 19, 2011 vid 16:10 #

    Det är bara positivt att popularisera sociologin genom att exempelvis ta upp aktuella ämnen och analysera dessa lättförståeligt med sociologisk teori! Vi har hållt igång en blogg som gör just detta i några år nu gå gärna in och läs den också:

    http://sociologisuget.wordpress.com

    Mvh Joacim

    • Martin Berg Maj 20, 2011 vid 09:40 #

      Först och främst måste jag säga att ”Sociologisuget” är ett väldigt bra namn på en blogg av det här slaget. Det pekar på vikten av att anlägga ett annat perspektiv än det som är mainstream samtidigt som det signalerar att sociologin på sätt och vis har en möjlighet att suga till sig eller kanske suga upp de smulor som är av vikt för att förstå den värld vi lever i. Jag tycker ni gör ett fint jobb och det ska bli intressant att se hur vi utvecklas sida vid sida.

  4. Ylva Gislén Maj 19, 2011 vid 23:32 #

    bra text! är också förbluffad över hur kontroversiell tanken på öppenhet i forskningsprocesser inom akademin ofta är – trots att ju som Sara E påpekar inte minst feministiska forskare både arbetat med och problematiserat detta, hur mycket man än talat om ”mode 2 ”- forskning och hur många spaltmeter vetenskapsteori det nu än börjar finnas i ärendet. Isabelle Stengers lilla roliga pamflett översatt till norska ”For en demokratisering av vitenskaperne” finns f ö i nytryck nu om du inte redan läst den!

    • Martin Berg Maj 20, 2011 vid 09:47 #

      Tack för positiv respons! Det är glädjande att höra att du inte bara håller med utan också förbluffas över att det märkligt nog betraktas som kontroversiellt att dela med sig av pågående arbeten inom akademin. Tänk på hur det är vid vetenskapliga konferenser där de som presenterar paper ofta är närmast maniskt noggranna med att ursäkta sig och påpeka att deras alster i alla avseenden är ”work in progress” och att de aldrig får citeras, spridas eller på annat sätt användas. Det tycks nästan vara en fråga om att presentera forskningen för sakens skull medan tanken att ett ofärdigt alster i sig skulle kunna bidra med något aldrig tycks tänkas. De här frågorna kan, som Sara Eldén också påpekar, också läsas i relation till mer vetenskapsteoretiska strömningar. Jag har inte läst Isabelle Stengers text men ska försöka få tag på den. Tack för tipset.

  5. Sara Nordman Maj 20, 2011 vid 07:25 #

    Modigt och generöst att dela med sig av fina forskningen. Tack!

    • Martin Berg Maj 20, 2011 vid 09:41 #

      Tack, Sara, för fina ord. Det är inte alla gånger enkelt att så göra men det är väl inte heller meningen att det ska vara enkelt att bedriva forskning?

  6. Chris Vighagen Maj 23, 2011 vid 00:43 #

    Hepp, hepp!

    Något av det vettigaste jag läst om akademins elfenbenstorn och konservativa syn på forskning och relation till allmänheten. Fördomen finns tyvärr att man som akademiker framför allt som forskare är mindre seriös och inte lika bra som forskare när man engagerar sig med allmänheten. Detta trots att folk som Feynman, DeGrasse Tyson, Zizek, Fuller, McLuhan mfl. är väldigt duktiga och kompetenta inom sina områden och är bra på att kommunicera dem.

    Personligen tror jag att det är avundsjuka och i vissa fall en rädsla om att bli avslöjad som mindre kunnig eller kompetent än vad man vill framstå som, ett fall av kejsarens kläder. Akademin är en ren huggsexa om pengar och forskningsplatser.

    Steve Fuller som frekverat Campus i någfrra år på sommaren under en popperiansk konference sa för 5 år sedan att han hade gjort den största synden en akademiker kan göra i ögonen på sina kollegor. Han skrev en populärvetenskaplig bok som blev populär och sålde riktigt bra dessutom, en tunn paperback pocket (The Intellectual) som handlar om offentliga intellektuella och relationen till deras syskon akademikern.

    Ska bli kul att läsa mer av dig, du är en bra skribent men jag har två frågor till dig.

    1.
    a) Har ditt kapitel verkligen fått 1500 unika besökare eller är det pageviews?
    b) spårar du det med google analytic?

    2.
    Du berättade aldrig hur det slutade med din kollega, hur slutade er diskution, blev han positiv till ditt försök eller ansåg han att du var tokig, blev han förargad eller nyfiken?

    • Martin Berg Maj 23, 2011 vid 10:51 #

      Tack för uppmuntrande kommentarer, Chris! Jag håller i flera avseenden med dig och tror att du har flera poänger i det du säger. Givetvis är det också viktigt att inte utesluta möjligheten att andra forskare upplever öppenheten som ett hinder på grund av begränsade kunskaper om möjliga publiceringskanaler. Vad gäller populärvetenskaplig produktion så tror jag det i Sverige finns en tradition som skiljer sig något från vad Steve Fuller pekade på, eftersom en hel del sådana texter, inte minst av sociologisk karaktär, har publicerats (och uppskattats) genom åren. Något som är viktigt att uppmärksamma när frågor av den här arten dryftas är att det numera läggs ganska stor vikt vid samverkan och öppenhet mot ”världen utanför” för att kunna avancera i den akademiska hierarkin. Ett exempel på detta är att det i Lunds universitets strategiska plan 2007 – 2011 hävdas att ”[g]ränsöverskridande samverkan inom både utbildning och forskning ska vara ett kännetecken för vårt universitet. Målet högsta kvalitet förenar oss med de främsta universiteten, medan gränsöverskridande samverkan ska utvecklas till något typiskt för Lunds universitet”. I samma text hävdas vidare att ”[u]niversitetet lägger grunden för samhällelig förnyelse genom ny kunskap, som ifrågasätter etablerade sanningar och leder till omprövningar”. Att detta är något som ska göras av den undervisande och forskande personalen står klart och som exempel på att stor vikt (forrmellt sett, åtminstone) framgår av Samhällsvetenskapliga fakultetens anställningsordning där ett ev flera behörighetskriterier för professorer och lektorer är ”god förmåga att samverka med det omgivande samhället och att informera om forskning och utvecklingsarbetet”. Kanske är detta bara formuleringar som främst har en dekorativ funktion eller så finns det en faktisk önskan att nå ut och att bjuda in för utmanande kollisioner och korsbefruktningar i gränslandet mellan akademi och den omgivande världen. Båda dessa dokument kommer att uppdateras inom en överskådlig framtid och det skulle förvåna mig om inte samverkansfrågor fick en än mer framträdande roll.

      Så till dina frågor. För det första: jag använder den statistik som finns inbyggd i scribd.com och kan inte garantera att det är fråga om unika besökare (någon information om det finns inte heller). Egentligen spelar det inte så stor roll om det är 150, 500 eller 1500 läsare eftersom det är fråga om att skapa engagemang och att bjuda in till en process. För det andra: min kollega blev nyfiken men tyvärr fick vi inte tid att diskutera saken vidare.

  7. Pingback: Hur blir man sociolog (och andra svåra frågor)? | Sociologerna

  8. Tomas Lundén Maj 23, 2012 vid 13:52 #

    Din tanke om mer öppenhet i forskningen har ju en koppling till open access-rörelsen, dvs att publicera vetenskaplig litteratur öppet på nätet (utan behov av dyra prenumerationer). Det finns även tankar om så kallad post publication peer review, som t.ex. praktiseras inom det biomedicinska området via Faculty of 1000.
    http://f1000.com/about/whatis

    En diskussion om att själva öppenheten i sig skulle börja bli meriterande för forskare finns också. Se t.ex. Moving the Prestige to Open-Access Publishing:
    http://blogs.scientificamerican.com/guest-blog/2012/05/10/moving-the-prestige-to-open-access-publishing/

    Den fria tillgängligheten och att man utnyttjar nätets potential att nå fler läsare både inom och utom akademin, gagnar både samhällsnyttan och forskningen på sikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>