När Spara slösar: Ofrihetens överflöd

19th_century_Coca-Cola_coupon

Jag vet inte hur många läsare som i grundskolan tilldelades tidningen Lyckoslanten. Denna tidning delades ut av dåvarande Sparbanken till skolelever i åldrarna 9-12 år, i syfte att uppmuntra sparande och ett rationellt ekonomiskt sinne. Ett av tidningens inslag, och som i ärlighetens namn är det enda jag minns av den, var serien Spara och Slösa. Enkelt sammanfattat så lärde serien läsaren att Slösa använde sina pengar lättvindigt medan Spara var rationell, planerad och den som blev vinnaren i slutet. Givetvis var Spara blond och proper medan Slösa var mörkhårig och fåfäng.

För en dryg månad sedan hade serien Extreme Couponing premiär i amerikansk tv. Serien går, som så många andra dokusåpor, ut på att titta på människor som gör vanliga saker på ett sätt som gör det till underhållning. I det här fallet handlar det om kvinnor (en av sex var en man i de tre första avsnitten) som har satt rabattkuponger i system och därigenom kan spara in över 90% på familjens inköp. De shoppar för att spara pengar – och de lyckas med det. De visar hur det går till när Spara slösar.

I serien får vi se två familjer i varje avsnitt som vilt shoppar loss med kuponger, i regel styrt med en närmast psykopatisk järnhand från ”kvinnan i huset” (det är i alla fall bilden som serien förmedlar). Hon lägger motsvarande ett heltidsarbete, eller mer, på att samla in rätt kuponger för att göra så små ekonomiska utlägg på familjens mat som möjligt, och besöka relevanta butiker (med eller utan familjen i släptåg). Kvinnorna pratar mycket om hur stolta de är över sina klipp och sitt hemmalager. De beskriver dramatiskt den adrenalinkick och ångestliknande stress som de upplever när de står i kassan – tänk om har de räknat fel? Tv-bolaget underbygger effektivt stämningen med dramatisk musik. Till en början kan man slås av tanken ”Herregud, vilket överflöd de lever i – och nästan helt gratis” och strax därefter ”de här människorna är ju inte riktigt kloka”.

En av kvinnorna säger att det extrema kuponganvändandet ”möjliggör att upprätthålla den levnadsstandard som familjen hade innan finanskrisen”, en annan säger att hon ”vill framstå som rik och då krävs både rätt utseende och innehåll i kundvagnarna”.

Den amerikanske ekonomen och sociologen Thorstein Veblen skrev redan 1899 om ”iögonfallande konsumtion”, som ett beteende som de rika begagnade för att visa att de hade råd att slösa. 1958 skrev ekonomen John Kenneth Gailbraith om USA som ”överflödssamhället”, där de grundläggande behoven av mat, husrum och kläder var uppfyllda för en så pass stor del av befolkningen att överflödet, och behov skapade av reklam och populärkultur, blev det som differentierade olika grupper i samhället. De som sett på TV-serien Mad Men har där tagit del av hur just överflödskonsumtion i form av resor, cigaretter etc. är just de varor som reklambyrån ska marknadsföra i det sena 1950-talets USA.

Den amerikanska drömmen om oberoende och överflöd framstår tydligt i Extreme Couponing, och jag slås av likheten med Sara Eldéns senaste inlägg här på sociologerna.se. Samtidigt frågar jag mig: Hur fria är de här människorna?

De ges tillgång till ett överflöd – mot att de ger upp makten över vilka varor eller fabrikat som de köper (det bestäms av butikerna som trycker upp kupongerna). De upplåter sina bostäder till att bli lager för varor som skulle räcka till dem genom ett tredje världskrig. De ägnar stora delar av sin vakna tid till att räkna ut hur de ska lägga så lite pengar som möjligt på att handla varor. Vissa av varorna de köper är antingen gratis eller skapar den något kontraintuitiva situation där kunden får betalt för att köpa varan, trots att de redan i butiken vet att de inte kommer att använda varan. De bygger upp sina liv runt att skaffa mat- och förbrukningsvaror – vad skiljer det från ett jägar- och samlarsamhälle? Den (hittils) enda mannen som stått i rampljuset säger t.o.m. ”jag är en prickskytt, men istället för att jaga hjort jagar jag deodorant”.

Flera av kvinnorna säger att kupongarbetet är deras hobby, och att de får någon form av ”kick” av att spara de här pengarna. En av dem säger att ”det ger mig känslan av att ha blivit befordrad i graderna som supermamma”. Samtidigt kan de inte sluta när de vill, för det framkommer tydligt att de inte har råd med det, antingen pga. finanskrisen och arbetslösheten som följde med den, eller för att deras barn ska få den ekonomiska möjligheten att ta del av högre utbildning.

Hur skiljer det sig från ransoneringskupongerna under världskrigen? Som jag ser det är den stora skillnaden att butikskedjorna, istället för Statens livsmedelskommission (eller dess amerikanska motsvarighet), bestämmer vilka varor som de som inte har råd får köpa. Samma situation som filosofen och ekonomen Amartya Sen beskriver vid svältkatastrofer – att maktkapital, snarare än mat, saknas – kan uppstå. Under de tre första avsnitten har inte en enda färsk grönsak lagts ner i kassarna, eftersom kupongjägarna saknar den ekonomiska makten att köpa dem. Kanske är ordstävet ”the things you own end up owning you” då mer sant än någonsin.

Överflödet som symbol för den tid vi lever i är ofta använd. Med det utbud av varor och fabrikat som möter en i en vanlig stormarknad är det föga förvånande. När Spara slösar blir målet inte varornas behovsuppfyllande, utan överflödet i sig. Vilka varor som kupongjägarna i serien behöver diskuteras aldrig, deras stolthet ligger i att de lever i överflöd. Men, finns det verkligen några gratisluncher?

 

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Erik Gustavsson Okt 18, 2011 vid 12:43 #

    Intressant, jag får ta och kolla upp serien, den verkar helt flippad och intressant. Tankarna i inlägget drar mig direkt att tänka på Juliet Schors bok ‘the overspent American’ (men även hennes tidigare verk – the overworked American) speciellt i hennes avsnitt om ‘keeping up with the Joneses’ eller kompetitiv konsumtion och hur olika individer använder sig av en rad strategier för att förmedla en viss tillhörighet. Delarna om att ‘spara’ pengar genom konsumtion påminner om Daniel Millers utlägg om vad han kallar för ‘consumer thrift’ i boken ”A theory of shopping” och hur målet med konsumtion kan vara illusionen av att ‘tjäna’ pengar på vissa inköp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>