Fritidens pris

profitable hobbies

Att falla tillbaks på profit som mätinstrument för att se om något är bra är en gammal (o)vana, och en metod som alltid måste utmanas. Som sociolog ställer jag därför frågan: Vad får det för konsekvenser för samhället och människorna i det att en hobbys värde mäts i pengar?

”Jag ägnar så mycket tid åt mitt fritidsintresse, så varför inte tjäna en hacka på det?” är ett perspektiv som jag under de senaste åren fått presenterat för mig många gånger. Flera gånger under den senaste tiden har jag också sett facebook-vänner annonsera ut sina nystartade företag i mitt informationsflöde. Genomgående handlar det om att det fritidsintresse som de haft länge, allt från vin till serier, nu ska börja generera pengar. Samtidigt vill EU begära momsredovisning från ideella föreningar med en omsättning på under 1mkr.

Jag menar att båda dessa företeelser visar på en förändring av fritidsintresset, där gränsen mellan arbete och hobby suddas ut. Definitionen av arbete är produktionen av (ekonomiskt) mervärde, och en hobby är således en verksamhet som inte syftar till att producera mervärde, utan har ett annat mål eller en annan mening.

Konsekvenserna för en hobby när den förs in i en företagsverksamhet är i viss mån tydliga. Det kommer krävas en mer utförlig ekonomisk redovisning, det måste gå med vinst och det måste engagera nya parter (kunder). Sociologen George Ritzers bok The McDonaldization of Society definierar fyra egenskaper som centrala för samtidens rationalisering För att detta ska kunna uppnås krävs en viss mån av kalkylerbarhet, för att kunna redovisa verksamhetens görande och låtanden, och en viss mån av effektivitet, för att ”gå runt”. Det som händer vid kommersialiseringen av fritidsintressena är att bloggandet eller serieskapandet (för att ta två exempel) får en prislapp, och har skapats med ett syfte att sälja det på en marknad. Om inlägget kan skrivas snabbare, men behålla sin kvalitets-image, kan vinsten ökas och företaget går bättre. Detta kan dessutom förbättras ytterligare om kunderna kan känna en viss tillförlitlighet till kvalitet och utseende bland de bloggarinlägg som produceras av företaget, vilket i sin tur kräver en viss kontroll av produktionen. Detta ökar givetvis också möjligheten för att få reklamsponsring, eftersom andra företag kan öka sin vinst genom att relateras till fritidsföretagarens verksamhet, förutsatt att dennes image är någorlunda stabil över tid. Det kräver också att produkten står sig i konkurrensen med andra liknande produkter.

När blogginlägget eller seriestrippen kommer ut på marknaden och får en prislapp, förändras också den relationen som finns mellan producenten, som skapat verket, och varan i sig. Sociologen Georg Simmel definierar i Philosophy of Money den förändringen genom att den verksamhet som tidigare var en del av producentens identitet (vara), att denne ritade serier eller skrev blogginlägg, nu istället blir en indikator på dess förmåga (göra), dess produktivkraft.

Givetvis finns det en positiv styrka i att människors förmågor betraktas som värdefulla, men det finns också en risk med det. I och med kommersialiseringen av hobbyn skapas en värdering av fritidsintressen, mätt i kronor och ören. Värdet av en hobby är inte att producera mervärde (som definierat ovan), således borde dess värde inte heller vara direkt mätbart i pengar eller profit.

Här uppstår alltså en konflikt mellan materialet och mätinstrumentet. Det skapar risken att hobbyn definieras som en ”hittills olönsam verksamhet”, där andra eventuella värden osynliggörs – eftersom den ekonomiska skalan inte kan indikera dem. Likaså att en hobby som inte går med vinst betraktas som vädelös eller t.o.m. samhällsfientlig.

Jag funderar också på vad som händer när konkurrensen inom en hobby-sfär blir så pass stor att det krävs inkomster från andra håll för att ha råd att syssla med den, eftersom marknadspriset pressats till 0 av konkurrensen, det Karl Marx beskrev som ”profitkvotens fallande tendens”. Det kan skapa det en (ytterligare) segregering mellan socio-ekonomiska grupperingar, kön, åldersgrupper och etniciteter i vilka fritidsintressen som är tillgängliga.

I detta massarbetslöshetens tidevarv kanske en skillnad mellan rik och fattig finns i omvärldens krav på att exploatera sin hobby, likt den exploatering av arbetarklassen som filosofen Theodor W. Adorno såg i kulturindustrins massproducerade budskap om att konsumera produkter istället för mer svåruppmätta värden. Som (normativ) sociolog ställer jag frågan: Bör det vara så?

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Kriss Andsten Maj 10, 2011 vid 16:54 #

    Intressant inlägg. Jag är inte riktigt med på ett par av grundteserna, men det är sånt man har diskussionstrådar till. Som bekant saknar jag högskolepoäng i ämnet i fråga, så jag beklagar om inlägget kan te sig något osofistikerat eller om jag missat något uppenbart. Hoppas du har överseende..

    Det första jag reagerade på är skalan – som du säger finns det definitivt folk som börjar slå mynt av sin hobby, om än oftast i blygsam skala. Visst förekommer det, men är det inte i försvinnande liten utsträckning jämfört med hobbyutövare som plöjer ner pengar i hobbyn snarare än tvärt om?

    Det andra som slår mig är att det oftast – från mitt eget högst personliga perspektiv, måhända – är en ganska distinkt övergång från hobby till förvärvsarbete när den väl sker. Detta även om personen gör precis samma saker som innan. För att exemplifiera: Om Magnus tröttnar på sitt jobb och börjar kommersialisera sin hobby – måla tennsoldater – för att på så vis skaffa sig ett nytt arbete så har det slutat vara en hobby. Att utvärdera arbetet måste i alla fall huvudsakligen ske i form av kronor och ören för Magnus, men blir jag – som också målar tennsoldater – verkligen påverkad till att börja värdera min egen hobby eftersom någon annan värderar samma moment (måla tennsoldater) i en förvärvssituation?

    Ett annat konkret exempel där det finns gott om hobbyister uppblandat med ex-hobbyister är webbserier. Min upplevda(!) erfarenhet är att det inte gjort fenomenet som så speciellt kommersialiserat eller att de serier som inte går runt på egen hand (lejonparten) ses som mer misslyckade. Eller är jag ute på fel sorts exempel och tittar?

    Slutligen: Är det inte en rätt självskriven del att en hobby faktiskt kostar att hålla på med, oavsett om det mäts i tid, pengar eller bägge? Är marknadspriset då intressant i sammanhanget?

    • Jonas Bååth Maj 10, 2011 vid 18:11 #

      Detta är en blogg, inte en vetenskaplig publikation, och därför helt öppen för de personliga erfarenheterna om de är relevanta för blogginlägget.

      ”Det första jag reagerade på är skalan – som du säger finns det definitivt folk som börjar slå mynt av sin hobby, om än oftast i blygsam skala. Visst förekommer det, men är det inte i försvinnande liten utsträckning jämfört med hobbyutövare som plöjer ner pengar i hobbyn snarare än tvärt om?”

      Min uppfattning är att även om det är i en liten utsträckning så blir det vanligare och vanligare. Hobbies rationaliseras, precis som mycket annat, till att de måste ha ett mätbart värde i en högre grad än tidigare, t.ex. ett mer aktivt sökande efter sponsorer och en starkare kritik från höga röster i media (t.ex. Johan Staël von Holstein) om att kultur (fridtisintressen och hobbies inordnas ekonomiskt sett i kulturbudgeten) som inte är direkt ekonomiskt lönsam saknar värde för samhället.

      ”Det andra som slår mig är att det oftast – från mitt eget högst personliga perspektiv, måhända – är en ganska distinkt övergång från hobby till förvärvsarbete när den väl sker. Detta även om personen gör precis samma saker som innan. För att exemplifiera: Om Magnus tröttnar på sitt jobb och börjar kommersialisera sin hobby – måla tennsoldater – för att på så vis skaffa sig ett nytt arbete så har det slutat vara en hobby. Att utvärdera arbetet måste i alla fall huvudsakligen ske i form av kronor och ören för Magnus, men blir jag – som också målar tennsoldater – verkligen påverkad till att börja värdera min egen hobby eftersom någon annan värderar samma moment (måla tennsoldater) i en förvärvssituation?”

      Människor påverkas av allt skulle jag vilja påstå. Visserligen behöver det inte innebära att du blir mer benägen att kommersialisera din hobby, du kanske ser att Magnus inte har lika roligt när han måste gå upp kl. 7 varje dag fem dagar i veckan och måla tennsoldater som när han kunde göra det när han behagar och ökar därför i din skepsis mot att själv kommersialisera. Överlag upplever jag dock en ökande trend i samhället som innebär ”varför göra något gratis när jag kan tjäna pengar på det?” – och jag menar att det är en kvalitativ skillnad mellan att göra något för pengar och att göra det gratis.

      ”Ett annat konkret exempel där det finns gott om hobbyister uppblandat med ex-hobbyister är webbserier. Min upplevda(!) erfarenhet är att det inte gjort fenomenet som så speciellt kommersialiserat eller att de serier som inte går runt på egen hand (lejonparten) ses som mer misslyckade. Eller är jag ute på fel sorts exempel och tittar?”

      Jag skulle mena att den bedömningen inte kommer att ställas mot serien utan mot serieskaparen som person. En person som ”lyckats” i serievärlden, och en mängd andra kultursfärer, brukar anses vara de som kan tjäna pengar på det de gör. Min tes är att skillnaden mellan att tjäna pengar på en verksamhet och att inte göra det påverkar själva kärnan i verksamheten – jämför t.ex. hobbyidrott och elitidrott. Jag skulle vilja veta hur många elitidrottare som går över till att hobbyutöva samma idrott (inte som tränare eller produktutvecklare) den dag då de inte längre kan tjäna pengar på idrotten.

      ”Slutligen: Är det inte en rätt självskriven del att en hobby faktiskt kostar att hålla på med, oavsett om det mäts i tid, pengar eller bägge? Är marknadspriset då intressant i sammanhanget?”

      I dagens samhälle är det givetvis självskrivet att en hobby kostar pengar i någon form (med vissa specifika undantag, som att läsa böcker eftersom bibliotekslånekort är gratis). I regel är Fotboll billigare än hockey, bordsrollspel billigare än figurspel. Detta gör att vissa har råd att spela hockey, andra inte. Det jag ser är risken att i linje med ”profitkvotens fallande tendens” så kommer fritidsintressen att bli ytterligare segregera(n)de. Om ett fritidsintresse inte kan generera pengar (s.k. olönsamt) så kan det innebära att de som måste ta hänsyn till profiteringsgraden (dvs. de som inte redan har pengar så de klarar sig + hobbyns omkostnader) inte kan varadelaktiga i hobbyn. Redan idag syns det inom t.ex. ridsport, golf, segling och skidåkning som kostar mycket pengar, och t.ex. fotboll och basket, som kostar lite pengar (även om det självklart finns ett och annat undantag).

      Jag undrar: Bör det vara så?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>