Familjedrömmar, konsumtion och finanskris

cess_pitt_jolie_02_h

Var börjar och slutar det privata? Jag tänker på den senaste finanskrisen och på de bilder som kablades ut över världen. Inte från Wall Street och ett busy Manhattan denna gång utan från ett Walnut Lane i nån förort till Detroit, eller Chapala Street i en kalifornisk småstad. Bilder på vackra hem, som hämtade från en tv-serie om uttråkade hemmafruar eller en Hollywood-film om high school-kärlek och tonårsångest. Välskötta trädgårdar, vackra fasader med inbjudande verandor. Subprime-lånen hade lovat guld och gröna skogar till människor som tidigare knappt ens vågat drömma The American Dream, om den lyckliga, självständiga familjen i det vackra, eget ägda huset. Nu hade drömmen plötsligt förverkligats – och lika snabbt krossats – och den igenbommade vackra förortsvillan fick symbolisera en världsomspännande kris.

En av de viktigaste utmaningarna av sociologiskt tänkande från feminister har varit ifrågasättandet av dikotomin privat-offentligt. Ett av de främsta målen för kritiken har varit strukturfunktionalisten Talcott Parsons som såg uppdelningen i privat och offentligt som funktionell för samhället. I det privata vilade män(niskor) upp sig och blev omhändertagna – gissa av vem? – innan de begav sig ut i den tuffa offentligheten igen. Parsons tecknade helt frankt en idealbild för den framväxande medelklassfamiljen i det 50-talets Nordamerika där han verkade: mamma-pappa-barn, självförsörjande enhet, strikt arbetsdelning mellan makarna, konsumtionsenhet. “The Normal American Family” som han kallade den och förutspådde dess i princip totala utbredning inom en relativt snar framtid.

Parsons kritiserades inte oväntat av feminister för sin androcentrism och sitt naturliggörande av kvinnoförtryck. Men också för att han faktiskt hade ganska fel i sina empiriska förutsägelser: kärnfamiljen blev aldrig i praktiken den mest dominanta form i vilken det privata livet organiserades (se t ex Joan Acker 1970). Kvinnorörelsen och andra sociala rörelser rörde om i grytan. Men drömmen och idealet om den lyckiga kärnfamiljen levde kvar, och gör så än idag. Den syns i bröllopsboomen, i tv-seriernas sökande efter den perfekta partnern (till bonden, till den ensamma mamman, till fotomodell-singeln), i inredningsmagasinen (som Family living). Idealet har visserligen modifierats – idag har också kvinnan en framgångsrik karriär, och delar inte sällan omsorgsarbetet med en inköpt “nanny” – men i grunden är det sig likt: paret, barnet, hemmet, konsumtionen.

Men resurserna att förverkliga drömmarna om familjen är ojämlikt fördelade. Parsons familj konsumerade de rätta attributen och skapade på så sätt sig själva som familj. Hemmet och huset var mycket centralt här, inte minst i den Nordamerikanska kontexten. Subprime-lånen verkade för en stund som en demokratiserande kraft – alla hade nu råd att förverkliga den fulländade familjedrömmen – men drömmen visade sig ändå i slutändan bara vara för fåtalet. Ojämlikheterna reproducerades återigen. Som sociologen Saskia Sassen visade vid ett föredrag förra året slog subprime-krisen absolut hårdast mot Nordamerikas färgade befolkning.

Utmaningen av dikotomin privat-offentligt känns därmed mer aktuell än någonsin. För våra mest privata drömmar om familjen (individuella drömmar som intressant nog ofta är slående lika varandra, som en annan tänkare, Nikolas Rose, påpekat) får näring och utnyttjas för ekonomisk vinning för ett fåtal, med ekonomisk kris för ett flertal som konsekvens. Det hänger ofrånkomligen samman: finanskrisen och familjedrömmen.

Vad skulle hända, kan man fråga sig, om vi lite oftare vågade utmana själva drömmen?

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Pingback: Prata om känslor | Sociologerna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>