Det personliga varumärket och ofrihetens ekonomi

personalbrand

Det hävdas ofta att sociala medier för med sig en frihet att kommunicera men frågan är om vi inte har att göra med en typ av ofrihet. I stort sett dagligen ägnar jag en stund åt att läsa bloggar som förklarar hur man ska gå tillväga för att bli framgångsrik med hjälp av sociala medier. Dagligen fylls mitt twitterflöde av tips på texter där allt från de ”tio bästa sätten att bli sedd genom sociala medier” till ”hur du inte ska agera för att bygga ditt personliga varumärke” avhandlas i texter av varierande kvalitet och skärpa. Gemensamt för alla dessa texter är ett antagande att kommunikation inte bara är av godo utan också att den är nödvändig för att överhuvudtaget nå en meningsfull existens.

Kanske är detta en lätt raljerande beskrivning men faktum är att en förhållandevis stor betydelse tillmäts individer och deras självpresentation. Det verkar närmast vara fallet att kommunikation inte bara har en grundläggande social funktion utan att den dessutom fungerar som en grundbult i dagens senkapitalistiska ekonomi. Vi har att göra med en situation där gränserna mellan privat och offentlig kommunikation kollapsar och skapar möjligheter för individer att, oberoende av professionell tillhörighet eller expertis, göra sin röst hörd. Inte sällan understryks det att det är på grund av de sociala teknologiernas utveckling som det nu är möjligt att notera en nedgång i betydelsen av traditionella auktoriteter. Uttryckt annorlunda så förutsätts det att förändrade möjligheter att kommunicera för med sig en förskjutning av makt och auktoritet. Frågan är om användandet av dessa teknologier bör betraktas som symptom på eller orsak bakom detta tillstånd?

Även om utgångspunkten i ovan nämnda bloggar ofta tas i teknologin som sådan (och att den historiska medvetenheten tycks börja med MySpace) så är det viktigt att notera att vi har att göra med långt mer genomgripande omvandlingsprocesser. Nedgången i traditionella auktoriteter började inte med sociala medier utan är snarare något som har pågått under lång tid. Det är också en fråga som har fått flertalet sociologer att resonera kring vad det betyder att individen i allt högre grad får klara sig på egen hand. En vanlig ståndpunkt är att vårt tidevarv karakteriseras av att det mänskliga livet i allt högre grad präglas av en ”reflexivitet” som en följd av en allt mer tilltagande individualisering. Sociologer som Ulrich Bech och Anthony Giddens har resonerat kring dessa förändringar och kan konstatera att vi har blivit mindre bundna av traditionella strukturella begränsningar men att vi istället har kommit att samtala om och reflektera över våra jag i högre grad. En central tanke för dessa båda sociologer är att våra mänskliga ”jag” är någonting vi tvingas reflektera över, förändra och till och med forma. Med tanke på att vi inte kan förlita oss på traditionella auktoriteter och inlemmas i deras ”berättelse” om livet så får vi skapa det på egen hand. För att återvända till de framgångsrecept som tidigare omtalades så kan vi konstatera att vi numera inte bara är ålagda att underhålla våra jag genom självutforskning och utvecklingen av sociala relationer. Vi tycks dessutom vara tvingade att låta våra jag bli kommersiellt gångbara i en ekonomi som i rask takt utvecklas mot att bygga på kommunikation och åter kommunikation.

Vi uppmanas att bygga våra personliga varumärken genom att dela med oss av våra vardagshandlingar på Facebook och genom att fylla såväl twitterflöden som bloggar med alster som ger en god bild av oss själva. Genom självpresentation och kommunikation ska vi arbeta för uppbyggnaden av vårt personliga varumärke. Genom sociala medier tvingas vi ge en bild av oss själva som passar inte bara ett, utan flera (och ibland okända) sammanhang med tanke på den breda läsar- eller åhörarskara som lurar bakom hörnet. Vi kastar ut information om oss själva men vet aldrig vem eller vilka som agerar mottagare, hur informationen tas emot eller på vad sätt detta kommer att återverka på oss.

Parallellt härmed hävdas det paradoxalt nog att vi nu har friheten att utvecklas till vilka vi helst vill så länge vi kommunicerar på ett sätt som får andra att lyssna. Är det frihet vi ser ett tecken på eller är det framväxten av en ny typ av kontrollmekanismer? Om nu fallet är att vi har fått en bättre förmåga att skapa oss själva så bör vi fråga om denna nyvunna frihet har kommit att ersättas av en annan typ av kontroll? En annan typ av auktoritet som tycks vara långt mycket slugare än vad vi tidigare hade att göra med.

Print Friendly

Vad andra säger

  1. Nina Maj 13, 2011 vid 15:34 #

    Intressant reflektion. Håller som bäst på med min kandidatuppsats i sociologi och skriver om konsumtiom och staden. Ser paralleller med Baudrillards poststrukturalistiska syn på konsumtionsamhället där individen är ”lurad ” av konsumtionssamhället när man bygger sin identiet. Konsumtionssamhället kan här klart ses som en auktoritet med strategier för att styra oss konsumenter. Frågan är nu om det finns en auktoritet genom internet? kan det ses som ett system som styr individens identitetsbygge? helt klart är att strategierna är mycket mer oklara eller till och med osynliga om man jämför med konsumtionssamhället som auktoritet. Kankse värt att studera?

    • Martin Berg Maj 15, 2011 vid 15:51 #

      Intressanta tankar men jag tror det är viktigt att ställa sig frågan om vad internet egentligen är. Egentligen är det inte mycket mer än en infrastruktur som sedan används av en rad olika aktörer som lägger system av olika slag på denna struktur. Jag är lite osäker på vad du menar med din fråga om ”det finns en auktoritet genom internet” men att en viss förskjutning i traditionella auktoriteter har ägt rum står utom allt tvivel. Det är dock processer som har varit pågående sedan länge och är inget som just har med internet att göra. Det jag tycker är viktigt att uppmärksamma är att många människor idag tycks blunda för det faktum att de tjänster som använder internet som en infrastruktur i hög grad är kommersiella aktörer som på sätt och vis marknadsför sig som något långt mycket trevligare än vad de i verkligheten är. Detta parallellt med att det finns en ganska stark demokratiseringsretorik som ständigt vill hävda att internet bidrar till skapandet av en bättre värld. Kan det kanske snarare vara en fråga om en mycket mer raffinerad exploatering än vad som tidigare var möjlig?

  2. Pingback: Hur blir man sociolog (och andra svåra frågor)? | Sociologerna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>